Klädpanik råder i mitt tillfälliga ensamhushåll just nu. Fick precis en inbjudan till Daniels inflyttningsfest, tydligen har han skickat sms men jag har då inte fått nåt. Så typ fem timmar innan festligheterna startar ska jag välja outfit. Jag som annars brukar våndas med det i minst en vecka... Inte för att jag har mycket snygga kläder att välja mellan, tvärtom. Men äsch, det ordnar sig väl det där!
Nu ska jag baka kakor till värden :)
Ska nog masa mig iväg till duschen nu. Värma min onda nacke... Den är helt fasansfull, jag kan knappt sova och mår illa från och till. Höll på att falla ihop när vi var och handlade igår, och blev ståendes i en lång jävla kö. Usch. Och hemmet håller på att förfalla, eller ja, det är väl kanske inte så värst smutsigt, för jag försöker dammsuga och torka i badrummet och sådär, men det är stökigt (jag påbörjade en kopiös rensning av klädkammaren i förra veckan, men då majoriteten av grejerna där inne inte ens är mina kom jag inte så långt och en hel del är nu ståendes i hallen, fy fan) och nu har det blivit lite disk igen... Men det är jobbigt att stå och jag måste verkligen pressa mig för att inte skita i det.
Nu bor jag inte ensam, jag har en sambo, men honom har jag knappt sett röken av den senaste tiden. Han jobbar på dagarna och ibland på kvällarna (den här veckan både måndag och onsdag). Är det inte det så är det bollsport eller rep eller spelningar eller ja... Imorgon drar han till nån jäkla håla i norrland, typ 70 mil härifrån, för en spelning på nån marknad. Just nu tycker jag att det känns trist och "onödigt" när jag ser allt helvete jag behöver hjälp med här hemma.
(Jag vet inte vem som har intresse av att läsa min blogg, men jag skulle vilja poängtera att jag inte missunnar er detta, att äntligen ha spelat in en platta och nu åker runt och lirar för folk som uppskattar det.)
Det är jobbigt att sakna och känna mig ensam så pass mycket som jag gör. Jag blir irriterad på karln när jag måste göra allting här, då han inte är hemma men ändå lämnar efter sig saker som behövs tas hand om. Det är trist att ödsla tid på att vara sur och trött. Och med den här nacken känner jag mig sjukt lättirriterad och matt. Att hemmet är, med mina mått mätt, kaotiskt, katastrofalt och ångestgivande gör inte saken bättre. Jag kan inte slappna av om det inte är rent och ordning.
Så imorgon blir det jag som helt enkelt får försöka städa. Jippie. Min morot är att Anneli eventuellt ska komma förbi på söndag, och det är en jäkligt bra morot ska jag säga. Inte för att jag tror att hon skulle ta illa upp om jag inte diskat ett par tallrikar, men man (läs: jag) vill ha det fint när jag får besök, så enkelt är det... Annars går jag bara omkring och ber om ursäkt hela tiden.
Jaja, whatever.
Fördelar med att bo på bottenvåning/en halv trappa upp:
- om det börjar brinna behöver man inte oroa sig för att bryta benen om man måste hoppa ut från ett fönster.
- man har nästan per automatik tak över balkongen, eller, ja, vi har det i alla fall.
- man kan hoppa och dansa och dundra praktiskt taget hur mycket man vill på golvet, utan att bry sig om människan under.
- man slipper kånka på möbler uppför trappor vid in- och utflytt. Denna fördel gäller också tvätt och matkassar.
Nackdelar med att bo på bottenvåning/en halv trappa upp:
- det bor folk ovanför.
- folket som bor ovanför kastar ner skräp från sin jävla balkong, däribland växtnäring i plastpåse (ser ut som en snusprilla) och glasskärvor. Dessa otrevliga föremål hamnar i våra blomlådor och på balkonggolvet.
- ibland är man rädd att något psycho ska slå in ett fönster och kravla sig in.
Nackdelarna må vara färre, men åh, så starka de är. Det där med en puckad granne som varken tänker på andra människor eller katterna som traskar runt utanför suger fett jävla helvete. Och att jag dessutom inte vågar knacka på och upplysa personen i fråga om detta obehag, ja, det är nästan lika jobbigt.
Denna chokladaffisch hänger framför mig i skrivande stund. Den matchar sin kamrat, den mörkgrå tapeten och verkar upplyftande för sinnet när det tryter.
Jag känner en dam som skulle vilja ha dom här. Eller har hon ändrat sig, igen? Fram och tillbaka, fram och tillbaka :) Kanske är det dom ovan?
Jag tänker inte lägga upp någon bild på riktiga chokladpraliner, då skulle jag avlida. Det räcker med att skorna gör mig halvt medvetslös, oj oj oj.
Den 27:e juni. Dagen då jag fick ett telefonsamtal och blev erbjuden ett jobb jag vill ha. Det är inte varje dag det händer. Andra halvan av detta år ska tamejtusan inte bli lika jobbig som, ja, de senaste tre åren. Nu har jag visserligen inte varit arbetslös i tre år, men som student har man knappast fickorna fulla av cash, och somrarna, ja dom ska vi inte ens tala om.
En oerhörd lättnad.
Min kära Mia har blivit med blogg! Eller som hon själv säger: Klogg har blivit med blogg. :)
Välkommen ner i träsket, vännen!
Morden i Midsomer har premiär ikväll! Likaså Allsång på Skansen. Det första tänker jag följa lika slaviskt som alltid, det andra får agera klockan 3-ragg (som för övrigt inte är något jag brukar tillämpa i krogsvängen) och duger ju faktiskt ganska bra som bakgrundsbrus och sommar-feelingsmässigt.
För att fira att min all time favourite detective Barnaby hälsar på i stugan ska jag nu ägna mig åt att baka scones och syltkakor. Kakorna blir troligen till därför att jag ska gå på stan med min kära mor imorgon, och kanske vill hon komma in på en fika efteråt?
Nu har jag halsbränna, det betyder att jag inte har ätit som jag borde. Kvällsmaten skulle ha slunkit ner för kanske en timme sedan, så, raska på med sconesbaket, kvinna!
Det är visserligen min lillebrors tjugoårsdag, men den sjunde juli ska jag hit:
Återigen. Den här staden är väldigt, väldigt liten. Ofta känns det tryggt, storstäder likt Stockholm gör mig nervös och smått hysterisk (dock mer än vanligt). Men många gånger är det också skrämmande. Det finns inget utrymme för ogillande av människor. Och jag gillar inte folk.
En gång satt jag och Anneli på ett kafé och jag babblade på om diverse problem jag fått med diverse bekanta (alltså för mig inte helt okända människor), och tyckte mig plötsligt se en nära släkting till en av dessa vid bordet intill. Jag kände paranoian krypandes längs ryggen, sänkte huvudet och väste om problemet jag trodde precis uppstått. Nu visade det sig i efterhand (när hon reste sig och gick och jag desperat men diskret kunde ägna mig åt spaning) att det inte var den jag befarat, men med denna stads egenskaper skulle jag inte bli förvånad om personen ändå kände min gamla bekant.
Nu har en jävla bit till fallit på sin plats. Usch. Kan inte folk sluta bredda sina bekantskapskretsar? Ni kväver mig!
Oh my. Våningsfat är grymt. Tänk er chocolate cookies och kokostoppar där på... Om det hade funnits i rosa eller beige hade jag velat ha det i badrummet och fyllt det med smycken.
Denna lilla tekanna skulle passa alldeles utmärkt i mitt kök! Ja, alltså, vårt kök. (Risken är bara att Jonatan tycker att den är så ful att han inte vill ha något att göra med den, och då tar nog köket lite illa upp och vill i sin tur inte ha något med honom att göra) ;)
Helt underbar skål! Ljuvlig färg, och jag kan riktigt föreställa mig hur det vore att ta på den... Får nog köpa en till mig (den här bara måste jag ha) och en till Anneli, *blink blink*
Ojoj, en tallrik också! *Dreglar* 
Två eller tre gröna ljuslyktor vill jag ha bredvid teven, på den högra högtalaren. Någon röd skulle också sitta fint, förstås ;) En röd på soffbordet, eller på byrån bredvid sängen...
Nya matchande påslakan-set vore trevligt. I nuläget har vi bara en uppsättning, så det blir till att tvätta dom om och om igen. (Med min typ av bäddning spelar det roll vad man har under överkastet)
En sittpuff vill jag ha framför soffbordet, till vänster (sett från soffan alltså). Gillar ju mörka tyger egentligen, men den här skulle kunna funka. Och så vore det ju ytterst opraktiskt med en svart när pälskatten är blond.
Okej, trevligt med sommar och sol, men det här är ju löjligt. Vilka temperaturer ska man förvänta sig i mitten av juli och augusti ut? Den här staden är ingen solsemesterort, vart ska man ta vägen?
Jag och Amadeus tycker att det är ganska trivsamt att mysa i soffan. Särskilt tillgiven blir han nu när husse är bortrest. Och det gäller väl även mig, kan jag tänka.
Kom hem.Någon slags huvudvärksepidemi har drabbat oss. Först Jonatan, sedan jag. Så går det när man har förväntningar på vår sista lugna kväll på länge. Imorgon väntar packning för honom, sen är det ensamma tider för mig.
Och jag som har bakat grissini och köpt ost med smak av grekisk vitlök, att dippa dem i. Jaja, men det är väl såhär det ska vara antar jag.
