Dan före dan före suparedan

Återigen. Den här staden är väldigt, väldigt liten. Ofta känns det tryggt, storstäder likt Stockholm gör mig nervös och smått hysterisk (dock mer än vanligt). Men många gånger är det också skrämmande. Det finns inget utrymme för ogillande av människor. Och jag gillar inte folk.

En gång satt jag och Anneli på ett kafé och jag babblade på om diverse problem jag fått med diverse bekanta (alltså för mig inte helt okända människor), och tyckte mig plötsligt se en nära släkting till en av dessa vid bordet intill. Jag kände paranoian krypandes längs ryggen, sänkte huvudet och väste om problemet jag trodde precis uppstått. Nu visade det sig i efterhand (när hon reste sig och gick och jag desperat men diskret kunde ägna mig åt spaning) att det inte var den jag befarat, men med denna stads egenskaper skulle jag inte bli förvånad om personen ändå kände min gamla bekant.

Nu har en jävla bit till fallit på sin plats. Usch. Kan inte folk sluta bredda sina bekantskapskretsar? Ni kväver mig!