Lost in the moment

Efter att ha lämnat tapeter, virriga män och en nordligare stadsdel bakom oss, sitter vi i bilen framför restaurangen och känner att nu är det dags, det är tid att ge mättnad. Innanför dörren sitter en man med en öl framför sig och ett cigarettpaket väntandes på nästa rökpaus. Det är hans ställe, oavsett om det är tisdag, onsdag eller lördag. Han är inte där på måndagar, för då är det stängt. Hans uttryck känns tomt, sargat, ensamt. Jag undrar hur länge han har suttit här, och hur länge det kommer bli. Klockan är tidig kväll, men dagen har varit lång.

Vi väntar på vår mat, det blir visst fyra små rätter, men gör man klyschan ska den göras fullt ut, fastän det är vår första gång. Det ljuder av klockan som sitter vid dörren, när en pojke sveper in, hälsar på mannen med ölen och väntande cigarett, går vidare till köket. Det talas i ord jag inte förstår, men känslan är glädje. När pojken med hast kliver genom rummet, öppnar dörren ut mot vintern, gör han det i en stund då tåget rusar förbi och en känsla av lugn fyller min kropp. Jag färdas till en annan tid, ett annat rum. Ett medium på duk. En asiatisk film, kanske koreansk? Men vilken? Min färdkamrat undrar var jag befinner mig, min närvaro som fastnat i en annan värld rycks plötsligt ur.

Att kunna färdas till fantastiska platser och få tillvaron fullkomligt genomsyrad av intryck, associationer och metaforer, under bara en bråkdel av ett dygn, det kallar jag vardagsromantik.