Worst-case scenario.

Återbesök hos läkaren på vårdcentralen i går. Vi sågs senast i början av december då en massa prover togs för att utesluta diverse vitamin-brister, rubbningar i ämnesomsättning, sviter efter ev. borrelia, och en hel massa annat. Men allt det där var ju helt normalt. Damn it...

Läkaren känner inte att han kan göra mer och skickade en remiss till neurologen, och så får vi hoppas att de vill träffa mig. Och vad händer om de inte tycker att domningar i huden hos en 24-åring är tillräckligt för att ge mig tid? Jag kan såklart inte slå bort tankarna på det som skulle kunna vara orsaken till det här. Flera gånger frågade min läkare om jag har några synrubbningar ("nej, det har jag inte"), och han sa att han förstår att jag är rädd för vad det skulle kunna bero på.

Jag vet att det är något fel, någonstans. Jag hatar det. Och känner ett uns avund mot de som bara helt och hållet är... ja, friska. Och som slipper ha ett frikort hos sjukvården och som slipper känna den där oron och som slipper kommentarer som "gud, vad mycket fel det är på dig". Och som slipper tänka så om sig själva, "gud, vad mycket fel det är på mig."

Nu ska en katt få medicin, och sen ska det städas. Många grannfönster har förlorat sina stjärnor och ljusstakar, men våra stjärnor får vara kvar ett tag till. De är alldeles för vackra för att tas ner riktigt än, oavsett hur irriterade julfascisterna kan tänkas bli. :)