Det skamliga norpandet

Jag är en riktig liten norpare. Aldrig har jag snattat eller stulit (med undantag för min farfars godis vid sju års ålder, något som är skamligt än idag och som möjligen lärde mig den mer hederliga vägen att gå), men när ett vackert ting uppenbarar sig, nej då kan jag inte låta bli. En förutsättning för norpandet är att tinget inte ska brukas av någon annan. Så när en megasöt välformad kruka flörtade med mig i Jonatans fars förråd, där vi befann oss för att köra hem lite flyttlådor, ja då föll jag pladask.

Ett annat vilkor för mitt norpande är att först fråga om lov, en väg jag idag avvek från. Han var ju inte där karln, så Jonatan får fråga i efterhand. Och då inte säga "Jessica tog en kruka från ditt förråd", utan mer "Vi såg en kruka som skulle passa alldeles förträffligt i köksfönstret, och tänkte ta hand om den åt dig. Men vill du själv stå för omsorgen är det bara att du hör av dig så snackar vi om saken."

;)

Krukan nämnd ovan är den närmast lampan, med blomdekor. Lampan kommer från Ikea och kostade inte många liter mjölk, växterna har jag fått av min mamma, liksom den andra krukan och den ostrukna duken hon broderat själv. Och så den sötsötsöta lilla burken i pressat glas med försvunnet lock, ja den har jag norpat från, ja just det - min mamma. Jag nöjer mig tydligen inte med gåvor, nej jag letar efter bortglömda prylar också. Jag har visst inte tillräckligt med skam i kroppen, trots allt. Men se, så fint!