Läxläsning

Vad som då kändes som en evighet har blivit nu. När den stressande tanten fick mig att felstava mitt eget namn. På ID-kortet. När det låg i min hand för första gången suckade jag högt och såg med fasa hur jag skulle gå omkring med ett s för mycket och ett för lite, i fem långa år. 2009-01-21, vilken jävla evighet till dess.

För ett par dagar sen upptäckte jag det. Att den enda handling jag besitter som styrker min identitet bara kommer att vara giltig en kort tid framöver. Polisen ska få sig ett besök på måndag. Men namnet ska inte felstavas den här gången, för nu är det banne mig bara lite streck i min signatur, istället för något skrivstilsliknande. Det kallas att lära sig av sina misstag.