Att inte komma fram till något vettigt

För en kreativ människa kan det ibland vara fruktansvärt att se egna gamla alster. Resultat som på den tiden gjorde skaparen stolt och rakryggad.

Mitt problem är hursomhelst att kunna fortsätta vara stolt över saker jag gjort. Det känns bara pinsamt att kolla igenom de där fotona från den där spelningen, foton jag då tyckte var jäkligt bra, men som nu... Nja, alltså, låt mig glömma. Hur kunde jag vara nöjd? Eller när jag ser kort på mig själv, hur fan såg jag ut? Varför den där tröjan, för att inte tala om håret? Eller placeringen av ljuslyktor på vardagsrumsbordet, hur sjutton tänkte jag där?

Det värsta med den här självkritiken är väl att jag blir så osäker på mig själv här och nu. Hur vet jag att det jag gör nu kommer duga om ett halvår, ett år, tio år? Hur vet jag att jag inte kommer se tillbaka på det och skämmas?

Det är förmodligen inte bra att låta kreativa uttryck utgöra en fundamental del av självkänslan. Jag är jag, inte det jag skapar. Men ändå är jag ju det. Va fan.