Radikalfeminist?

Jag misstänker att etiketten radikalfeminist som jag stolt klistrar fast på mig själv, både upprör och får folk att tro, för att tala klarspråk, en jävla massa skit. Det är farligt att vara ärlig. Särskilt när det kommer till att kalla sig feminist (en av alla anledningar till att inte sluta göra det).

När man ögnar igenom diverse foruminlägg på ett visst community, kan man ibland träffa på en del intressanta inlägg. Dagens förstapristagare är utsedd. Sammanfattningsvis handlar inlägget om att feminismen som sådan har som mål att ge makten till hungriga vargar (läs: kvinnor). Att vi inte alls är för jämställdhet i längden, utan att det enbart är ett steg mot totalt maktövertag (omvända roller?). "föder barn trors allt och allt de gör är så dramatiskt, att de är riktiga martyrer!" Ja, att vi helt enkelt vill ha makt över männen. Killen som står för uttalandet har dock förstått att för att skapa jämställdhet behövs en utjämning. Men det är också problemet, anser han. "Är kvinnor helt plötsligt bättre än oss män?" Skam på torra land. Jag skulle vilja fråga grabben om män har rätt att anse sig bättre än kvinnor (vilket han ju faktiskt verkar tycka).

Nu till huvudanledningen till detta inlägg. En bekant hade svarat i tråden. Och hon hade nämnt mig (inkognito), som ett dåligt exempel på en feminist. Jag är tydligen en person som "anser" att jag är en radikalfeminist, men min trovärdighet på den punkten raserar totalt då jag förra sommaren gjorde frukostmackor till min sambo. (För er som inte känner till historien kan jag sammanfatta den i en mening: Jonatan gick upp vid fem-sextiden och jobbade heltid medan jag var arbetslös och bara gick hemma.)

Jag tycker inte att det gör mig till en sämre människa eller radikalfeminist för att jag gick upp och hjälpte min älskade. Inte heller uppskattar jag när människor som faktiskt vet mindre om ämnet (Jessica och radikalfeminism) än jag själv, uttalar sig "in public" där jag skamligt utnyttjas som ett (dåligt) exempel. Klart som fan att folk inte vågar kalla sig feminist, när det sprids så mycket skitsnack. "Vaddå, kan man inte baka bröd om man är feminist?" Det är som att säga att du inte kan, ja... Andas, om du är människa? Det väsentliga är vilken tanke som finns bakom handlingen (detta tycker jag dock inte att man kan tillämpa som argument gällande vad som helst, det finns ändå vissa grundprinciper man inte kommer bort från. De gällande prostitution, till exempel).

Radikalfeminism handlar om allt och lite till. Det privata är politiskt, som ni säkert vet. Kärnan är ändå att gruppen män är överordnad gruppen kvinnor på ett djupare plan än vad till exempel liberalfeministerna anser (där är jobbsituationen i fokus, jämställdhet uppstår när kvinnor är lika mycket värda som män i arbetslivet, lite hastigt och krasst uttryckt sådär, men det är seriöst en tunn och ohållbar teori i längden) och att förtrycket sker genom en kontroll av kvinnans sexualitet. Det går inte lösa enbart genom höjda löner, etc. Det är en hel samhällsstruktur som måste förändras.

Givetvis anser jag mig inte vara en fulländad radikalfeminist. Men precis som man som socialist inte måste äta knäckebröd och vatten, eller aldrig ha roligt för att vara värdig just den etiketten, måste man inte alltid göra tvärtom den heterosexuella normen för att göra det "rätta". Vill jag göra smörgåsar till någon, oavsett kön, så gör jag det. Vill jag inte enbart tänka på mig, så gör jag det inte. Men jag vore ytterst dumdristig om jag sa att jag aldrig gör saker för att jag känner att jag borde. Jag lider av ett sånt där duktighetssyndrom (som så många andra). Blir jag osäker på mig själv, då blir jag också mer mån om att göra något duktigt. Jag må vara "duktiga flickan", men jag är också oerhört principfast och kvinnorättsfrågor (liksom politiska frågor i allmänhet) är något jag brinner för.

Ingen teori, inte heller radikalfeminismen, står utan svagheter eller punkter där man själv inte alltid kan passa in. Men att en nolltolerans mot hjälpsamhet skulle vara en av dem, det stämmer inte. Ett forum där en total avsaknad av hjälpsamhet och solidariet till sina medmänniskor råder är den borgerliga politiken. Såvida det inte handlar om de ständiga ryggdunkningar och kiss up's till kompisarna kring företagens styrelsebord.

(Vill dock tillägga att ovan nämnda bekant inte skrivit ut mitt namn, men jag kan inte tänka mig annat än att jag är radikalfeministen som också är jävligt bra på att göra goda smörgåsar.)