Ett något längre inlägg Eller Låt oss hoppas på sol

Syftet med dagens inlägg är att berätta om morgondagen. Jag och min älskling Jonatan firar nämligen 3 år! Och såhär lyder planen:

VID 12-TIDEN TRASKAR VI UPP PÅ STAN, med förhoppningar om att den ultimata butiken för romantik har öppet - Kaffe & Pralin. Det är ju första maj, så man vet ju inte. Det är ju trots allt inte McDonald's eller H&M.

Favorittidpunkten för en visit till denna lilla glimt av den mustiga delen av Paris är nog ändå i början av december, eller när den första snön har fallit. Att med mjuka, knarriga steg närma sig dörren, räknandes slantarna i plånboken för att se hur många praliner man kan lyckas få med sig hem denna kalla vinterdag... Dörren är trög, och knarrar också den. Stiger in. Det första man gör är att vrida huvudet åt höger, för att notera de två fåtöljer som står mitt emot varandra, invid den öppna spisen (huruvida denna någonsin brinner, är dock inte jag den rätta att säga något om). Härnäst början kampen. Så många lockelser, så tunn plånbok. Inte kan väl jag spendera 64 spänn på choklad? Nåväl, det är ju snart jul.

ÄNDA SEDAN VI BLEV TILLSAMMANS, har jag velat dra iväg till en fotoautomat och ta en rad svartvita kort. Det finns en charm med det där, som jag bara inte kan släppa. Romantik. Ännu har vi inte varit iväg, men imorgon smäller det. Låt oss alla hoppas att Kompassen inte tagit bort sin, i denna era av digitala medier. Detta vill jag även göra med mina kära vänner, tjingepling.

FÖR ER SOM INTE VET, var jag ganska usel på att spela bordshockey, när vår lilla turnering i det hölls för ett par helger sedan. Jag kan inte få till det rätta knycket, som Tjorven skulle säga. Detsamma gäller mig och biljard. 1,5 gånger har jag spelat, och jag är helt värdelös. Den första, halva, gången var när jag var på semester till Mallorca med min mamma och lillebror, augusti 1999. Min lillebror hittade ett biljardbord på hotellets ena uteplats och ville att vi skulle spela. Jag vågade knappt röra den där pinnen, men till slut så. Det gick inget vidare, så jag blev lite sur och gick därifrån.

Andra gången, då jag faktiskt genomled en hel "match", var på min och Jonatans första dejt. Vi träffades på Järntorget, han gav mig ett kuvert och en Björk-skiva som han tyckte jag skulle lyssna på. (Vespertine, in my heart.) I kuvertet låg förresten ett exemplar av ett fotografi han hade tagit nere vid slussen, mitt hjärta bankade. Så rar han är, tihihi...

Vi drog till Rosalis för att äta lunch. Jag som var nervös och töntig, kunde och ville inte äta framför killen jag var så kär i. Fjärilarna var nog, tänkte jag. Så jag tog en kopp kaffe. En kopp kaffe på tom, egentligen väldigt hungrig, mage är inte så bra. Å andra sidan var jag alldeles knäsvag för den där killen, så det spelade ingen roll. Jonatan däremot, han käkade på ordentligt. En tallrik pasta och cola på det. Jag hade tagit med en artikel jag hade skrivit i min kurs i svenska C, om den spelning vi hade arrangerat någon månad tidigare. Såklart hade jag "publicerat" en bild på Jonatan, snygg som fan, där han stod på scenen och spelade på sin fem-strängade Tobias-bas. En bild av kanske 5 jag tagit, där han syntes (obs. ingen digitalkamera, men en betuttad jänta).

Efter "lunchen" hade jag tänkt återgå till mina lektioner. Men Jonatan föreslog att vi skulle hitta på något mer, och som ni kanske själva kan räkna ut, var inte jag den som bangade i detta läge. Det här var ju min stora chans att äntligen få ut något av den hittills platoniska relationen mellan mig som trummis i ett band, och han som basist i ett annat. (Vi träffades i början av 2004 genom musiken, åh vad romantiskt, och kräkvarning, det låter...). Och så nämnde han biljard. Biljard?! Är han inte klok? Är jag inte klok som förmodligen kommer gå med på det, för att inte verka tråkig och sådär nej-jag-vill-inte-girlie-girlie?

Jag gick med på det. Vi drack varsin cola, och jag skämdes. Såklart gjorde jag mitt yttersta för att släta över denna pinsama situation, men jag tänkte seriöst att han förmodligen inte skulle vilja ha något mer med mig att göra. Stackaren försökte hjälpa mig, men jag var ett hopplöst fall. Jag hade inte det rätta knycket, däremot har jag en svag minnesbild av att jag sköt en boll på Jonatan. Där var måttet rågat, tänkte jag. Men han skrattade och jag visste att han var rätt för mig. Så rätt. När vi var klara och jag upptäckte att jag faktiskt överlevde traumat, höll Jonatan i min väska när jag skulle betala. Han fick syn på den lånade tiaran med röda stenar jag skulle ha på avslutningsbalen, och testade den. "Hur ser jag ut?" sa han och log. Alldeles perfekt, tänkte jag.

(foto: Jonatan)

Imorgon ska vi åter till Videobiljarden för att spela biljard. Den här gången är chanserna större att jag kommer bli sur och förbannad, det är ju så jag reagerar när jag inte måste behärska mig. Kanske borde jag gå dit, och minnas känslan av första gången. Kanske borde jag också strunta i att jag är dålig, och göra som min bättre hälft - skratta åt eländet och leva enligt tesen att det där folket runt omkring, faktiskt inte bryr sig om varken love handles eller otillräckliga kunskaper i biljard.

VÅR STADSRUNDA KOMMER AVSLUTAS med ett besök på Vardagsrummet för mysig atmosfär och underbart god fika. Den här gången kanske jag skippar chokladtårtan för morotskaka? Man vet aldrig. Däremot blir det nog en latte igen, känner ett begär. Let's hope the soffa är ledig, bara för oss.

JA, OCH SÅ BLIR DET GOD MIDDAG, förstås. Men den gör vi hemma, restaurang får vi besöka retroaktivt.

Längtar som tusan, men är också lite nervös. På ett bra sätt. Förväntansfull. Glad. Lycklig.

PUSS.

----

(Gah, jag blir knäpp på att lay-outen i texten är helt mupp. Jag vet inte hur jag ska styra över radavstånd jag inte kan ställa in själv. Ursäkta. Det började ju så bra, för att sen flippa ur totalt.)

Badrumsdetaljer

På begäran av min syster lägger jag upp två bilder från min och badrummets photo session. Jäj! Som tidigare nämnt får mer "ut-zoomade" miljöbilder vänta tills nytt objektiv inhandlats (förhoppningsvis snart!). Tjohej.

Helg, jippie...

Jag vill åka bort, bort, bort. Eller i alla fall göra något meningsfullt. Det enda jag har att se fram emot den här helgen är grillningen med redaktionen på söndag kväll. Men även där har vi ju blandade känslor. Det kommer förmodligen end up with att jag åker buss dit i min ensamhet, och hem på samma sätt. Och det ska man betala för? Och Valborg? Planer? Nope. Inte för mig inte.

Började städningen av balkongen idag. Borde vara lite nöjd, men det är tomt. Tomt, tomt, tomt.

Hej, det är fredag? När man sitter ensam och hungrig känns helgen än mer avlägsen i det egna livet. Förnekelse. Om det vore onsdag idag skulle jag kanske slippa lite av det dåliga samvetet.

Jag känner mig som fågelskiten jag skurade bort från balkongräcket.

Dagens skiva Eller Dagens medicin

Anneli kom på trevligt besök ikväll. Jag hade bakat tunnbröd enligt min mors recept, och Anneli hade presenter till mig. Till mig! Nu är jag visserligen lite bortskämd med att få presenter av sötnosar lite titt som tätt, men det är ju aldrig något man förväntar sig när det är människorna bakom dem man vill hänga med. Och vad fick jag då? Jo..:

1. Blandskivan ni ser ovan (med mycket bra musik!). "till jessica från anneli", står det i konvolutet. Jag blev så rörd och glad :)

2. Ett underbart litet vitt fat med svarta linjer, från Anneli och Malin! De köpte det på en Stockholmsvisit i höstas, och Anneli har haft det hemma i ett skåp och glömt dess existens från och till. Ett tack också till Malin är givetvis på sin plats!

3. När jag trodde att det var nog ställer hon fram en rejäl flaska lönnsirap på köksbänken! Ska det va så ska det va, liksom :)

När jag rödblommig frågade "Vadan detta?", svarade hon med ett leende "Du har ju mått så dåligt, men nu är ditt ben bra". Och det var sant, jag hade inga som helst problem med benet under tiden hon var här. Först när hon skulle gå och jag reste på mig kändes det obehagligt igen. Men som vi alla förstår var det inte tingen som gjorde det bättre, det var vännen. Men jag är inte den som tackar nej till bra musik, ett tebollsfat och det enda rätta tillbehöret till sina ämärikän pänkäjks :)

Det är bra att koppla bort jobbiga saker ibland, och bara vara.

Imorgon drar Jonatan till Stockholm för en spelning med Nejra. Jag ska försöka ta mod till mig och ringa vårdcentralen klockan 7:00. Usch. Men det värker i mitt knä. Dessutom trycker och bränner det vid hjärtat från och till. Kanske är det för att jag är orolig, eller så borde jag vara det. Hoppas läkaren kan tänka sig att lyssna på det, den här gången, och inte bara statuera det uppenbara. "Hej allmänläkaren, jag har minskad känsel i min hud, ja, det känns när du sticker mig med en avbruten pinne, men inte lika mycket som på andra benet. Höra av mig om det blir värre? Okej, ja hej då, då..."

And it smells like heaven

Jag har påbörjat fotograferingen av vårt hem. Igår tog jag närbilder av badrummet, när det var helt nystädat och gav mig en gnutta välbehag (vilket jag tacksamt tar emot efter en rejäl skrubbning under badkaret och rengöring av golvbrunn och annat äckligt).

Anledningen till att det främst var närbilder som var i fokus (höhö, fotograf-humor) beror på att jag inte hade något objektiv som passade för annat. Vidvinkel, kom till Jessica, ja tack. Nu när bilder är tagna i dagsljus, vill jag ha fler objektiv, mörker, ett vattenfyllt badkar med skum i överflöd samt en massa, massa ljus. Då blir det bilder som får folk att bli en gnutta avundsjuka, kanske inspirerade, men också får dem att acceptera min älskade badkarskudde de egentligen förmodligen hatar. "Jo, men det där ser ju ganska mysigt ut, faktiskt."

Och man hör dem viska: "Så hon vill att vi ska bli avundsjuka på hennes badrum? Ödmjuk kvinna den där." Kanske avundsjuka baserad på min kärlek till det rum många förknippar med, öhm, ja. Jag har ingen filthy zon för tvagning, jag har ett rum för välbefinnande. Och jag är stolt över det. Är du stolt över ditt?

Jess à la South Park

I den animerade världen har jag tydligen ingen lugg. Sad, but I can probably live with that.

Hur ser du ut?

Missing

Finns ingen tid just nu. Många cirkulationsplatser i mitt huvud och rondellhundarna stirrar på mig. Vilket håll åker hon åt, egentligen?

Med försämrad känsel i mitt högerben och ett förvirrat läkarutlåtande lika otillfredställande som om jag gått fel väg och hamnat på Konsum. Löste ut diverse medicinska preparat och hoppas slippa biverkningar såsom klåda och muntorrhet. Samt en dos bortfallande smaksinne.

Vilket inte helt outgrundligen leder mig in på det faktum att jag behöver laga mat. Nudlar och en hemmagjord wok utan morötter för herrns skull. Prinskorv?

Om man bara inte skulle tappa fattningen totalt och gråta över kvarglömd grönsak.

Nästan som Robin Hood Eller När Joje möter Danneli

När jag begav mig till affären för att köpa frukost sken solen och jag kände hur sommaren närmar sig med bestämda kliv. Jonatans Animal-hoodie höll mig sällskap. Jag passar väldigt bra i rött.

----

Det är nu dags för Jessica att kliva in i duschen, ty en promenad bort till Ica Ekershallen väntar om drygt en timme. Vi ska bland annat handla baguetter och dryck till kvällens bordshockeyturnering och filmkväll med Danneli*!

* För oinvigda: Danneli = Daniel och Anneli, Joje = Jonatan och Jessica. Söta förkortningar är bra att ha.

Dagens klipp & dagens lunch

Oanständig lugg fick sig en match med saxen idag. Och jag var den som spelade. Har klippt min lugg på egen hand en gång tidigare, 13 år gammal och katastrofen var ett faktum. Nästan nio år senare, stadigare hand och en bas att utgå från. Inte lika stor katastrof. Att det inte är spikrakt kan jag ändå leva med, och jag har ju alltid mina självlockar att skylla på. Men ett besök hos frisören för en uppfräschning av hela frisyren skulle inte sitta helt fel. Dock tänker jag inte gå tillbaka till den jag var hos senast (i december...). Billig, men nja... Hon fattade inte riktigt grejen, känner jag såhär i efterhand. Och det går bort.

Min mobilkamera är kanske inte den vassaste, men i bra ljus ser man iallafall motivet. Jonatan erbjöd sig att ta snyggbilder på mig med systemarn, så dom bilderna kanske ni kan få se någon dag.

Och till lunch åt jag risnudlar med en wok gjord på morot, rödlök, zucchini, gul paprika och jordnötter. Ja, och så thai sweet chili-sås, förstås.

----

Snart är det dags för oss att traska upp på stan, mot Filmstaden! Bio, bio..! Men vart ska vi äta efteråt?

Dr House, anemia and some Fuzz

När vi ändå pratar sjukdomar här... I ett avsnitt av House M.D. häromdagen tog de upp just min blodsjukdom, jag kände mig lite stolt faktiskt. Min är medfödd, och det patienten i programmet hade var ett tillstånd till följd av en annan sjukdom. Men det var ändå lite roligt, måste jag säga.

Imorgon kväll blir det bio med Jonatan och Anneli! Skoj skoj! Vi ska se Hot Fuzz, en komedi av killarna bakom den numera klassiska (i alla fall hos oss) Shaun of the Dead. Förhoppningsvis är den minst lika bra som deras tidigare alster.

Nu blir det till att sortera lite tvätt, tvättstugan from Hell nästa! Okej, jag vet, det skulle kunna vara värre. Men så kan man ju inte leva sitt liv, då skulle man inte ifrågasätta någonting. Tänk på de svältande barnen i Afrika och acceptera det faktum att du blir diskriminerad på grund av ditt kön? Det bästa vore nog om vi alla försöker synliggöra och arbeta mot alla sorters plågor, däribland icke-fungerande gemensamma tvättstugor.

Det som inte syns... Existens?

Det finns en inofficiell klubb med ett antal medlemmar. Ingen av oss vill egentligen vara med, men vi är ändå tacksamma för att vi slipper stå ensamma. Om vi inte kvider av smärta mår vi illa, eller är konstant hungriga, känner skam. En del av oss lyckas få en diagnos, men ändock kastas vi ut och får tampas med krångliga stunder och kroppsdelar på egen hand. Vi ska "testa oss fram", låter det. Igår lagade jag en supergod laxgryta med saffran. Otacksamt att bli hungrig en och en halv timme efter middagen? Ja, jag kan inte låta bli att klandra mig själv och känna skuld.

Om vi bortser från det faktum att jag låter mitt liv styras av något så befängt som en mage och en matspjälkningsapparat känner jag ofta sorg över att det är så svårt för en del människor att förstå. Det vanligaste exemplet jag brukar dra är att det är så självklart för folk att låta en som har brutit benet sitta kvar på sätet i den överfyllda bussen, men jag med mitt dolda handikapp måste resa på mig samtidigt som jag får arga blickar och utskällningar. Ungdom innebär inte nödvändigtvis god hälsa.

Jag fick ett erbjudande om att åka till Gotland nästa vecka, resa, boende och käk betalt och klart. Gissa vem som stannar hemma?

Avslutningsvis en kram till mina klubbkamrater, och så en fin bild.

Bästa syster och jag, påskafton.

(foto: Jonatan)

Grattis Amadeus, vår älskling!

Idag blir vår älsklingskisse 9 år, hurra hurra hurraaa!!!

Av mig får han här en stor skål mjölk, ost- och köttsticks (ett slags godis han ääälskar) på en bädd av gräs, just the way he loves it :)

Strange little note

Jisses, så dålig jag har varit på att skriva här på sistone! Har inte lust att skriva något längre nu, men jag tänker länka till min bilddagbok, med Skärtorsdagen som visningsobjekt i synnerhet.

Kolla --> Kalas!

Det gick inte att länka direkt till berörda bilder, så klicka på datumet 5/4, så får ni se...

Jag höll på att skita i torsdagens festande, till förmån för att vara hemma och tycka synd om mig själv. Om jag inte får mat i 3-timmarsintervaller blir jag ett vrak. Och just det hände den dagen. Jag hade åkt ut till universitetet för att luncha med resten av korrekturläsningsgänget klockan 12, och sen var jag såklart mätt och belåten tills jag skulle åka hem klockan 16 och insåg att jag inte alls var det. Hungrig, ont i magen, huvudet och illamående till den grövsta grad. När jag kom hem åt jag den enda smörgåsen som fanns i huset och till slut bestämde jag mig för att ta en dusch och i alla fall gå hem till Anneli. Sen skulle det helt enkelt få visa sig om jag borde dra hem eller festa vidare.

Men jag mådde bra och var glad, så vin till mig, förförfest hos Anneli, förfest hos Nea och sedan fest på Satin. Pojkarna i Teardrive spelade och jag var inte för full för att få uppleva det denna gång (i höstas var jag tvungen att avsluta kvällen tidigt för att istället kräkas i en park på väg hem). Jag måste ju skänka en tanke och ett tack till snälla Daniel som såg till att jag och Jonatan hamnade på gästlistan (utan att det gick ut över Anneli) och därför enbart behövde betala garderobsavgift. Entréavgift på 80 spänn innebär annars att partyt får klara sig utan Jess.

Idag har det varit gottigottipåsklunch hos mamma och pappa. Dessutom har vi under de senaste dagarna möblerat om här hemma, och vi har numera ett arbetsrum/kontor/ateljé istället för ett renodlat sovrum. Sängen har flyttat till en annan del av Rosta. Och så har jag alldeles nyss hunnit lyssna på Le Tigre (tack Anneli!) och Tori Amos, om än kortkort tid.

Nu blir det Stina!, följt av en våldsam film av den djupt religiöse Mel Gibson, som enligt tevetidningen jag bläddrade i har varit mån om att göra en autentisk skildring av Jesus korsfästelse, och för att citera tidningen: "vilket han lyckats väl med. En sevärd film även för icke kristna", jag tror varken på det ena eller andra. Så, ehum, Glad Påsk på er, det är ju i alla fall ett tillfälle att äta godis utan större dåligt samvete. Men för min del blir det avgiftning från och med måndag. Först ska jag bara hinna baka och bjuda Anneli på croissanter, för det är vi värda!

Låt oss icke dansa

Det närmaste jag kommer salsa är i form av föda. Idag har jag tillagat receptet som ska vara med i kommande Lösnummer (grillad lax med en salsa på mango, papaya, passionsfrukt och röd chilipeppar). Till det hade jag bulgur, fastän receptet föreslog couscous (nej, tack) och en liten kall sås på gräddfil, flytande honung, dill och purjolök.

Det blev ganska gott faktiskt, men jag vill varna för mangon. Fy helvete vilket slit att få ut något kött överhuvudtaget. Mango är en klurig frukt, ofta är de ruttna (som just denna var) och kostar skjortan. 16 spänn för en frukt där knappt 1/3 av vikten gick att använda. Om det blir en nästa gång tänker jag köpa fryst mango i bitar.

Men jag tycker att mitt foto av det hela blev fint :)

2-1 till snedlugg

Byline-fotande idag alltså. Vi stod i trappan i Forumhuset, människor trängde sig förbi, men jag hade inga som helst problem med att posa ändå.

Jag får och bör inte greja med bilderna som jag har nominerat, det är ju Jonatan som är fotografen liksom, men som tack till er som röstade i luggfrågan vill jag i alla fall visa en bild. Om än verkligen inte den som kommer hamna i tidningen (och den som blir utvald kommer vara svartvit).

Mitt hår var helt enormt, dagen till ära, och var uppsatt lite slarvigt bak på skallen. *Aaaj, jag får intressepilar i ögonen*

(foto: Jonatan)

Hjälp mig!

Jag har ett problem av det töntigare slaget. Imorgon ska Jonatan fota min riktiga byline-bild (det är alltså en bild på mig som hamnar i anslutning till en text jag skrivit till tidningen) och jag vet inte vilken frisyr jag ska ha. Tragiskt, jag vet. Rak lugg, snedlugg, ugh ugh? Så snälla människor som vet hur jag ser ut kan kanske lämna en kommentar? Jag borde klara av det här själv, det är trots allt jag som ska vara på bilden, men råd, tack gärna. Karln jag bor med är inte till så stor hjälp, måste jag säga... Det betyder ju inte att jag härmed utesluter Jonatan från att ventilera en åsikt i denna komplicerade fråga.

Snälla, låt oss så fokusera på mitt utseende, och i synnerhet min lugg för en stund. Reflektera, analysera, jidderjadder. Er deadline är förmodligen runt klockan 11:30 eller 12 imorgon, så tänk inte för länge.

Och efter det här inlägget kan jag slänga min stolthet på marken, låta er dansa runt på den, för att sedan vara skitsnygg och representera den bästa sidan av mig själv. Och framförallt, min lugg så som den är mest värdig att visas upp.

Tack, puss och godnatt!

Min weekend

Ja, helgen började såledesvis med födelsedagsmiddag. Igår försökte jag stiga upp med tuppen, men det blev klockan nio istället. Sen städade vi hemmet. Ida tycker att jag städar mest hela tiden, och vi kan väl konstatera att jag i alla fall försöker mig på att städa mest hela tiden. Det är inte alltid det går hela vägen. En stund satt jag och skrev på kulturreportaget, resten skrev jag klart idag. Det blev dock cirka 500 tecken för mycket, och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas få ner det utan att förstöra. Men vi kan väl säga att det ordnar sig.

Lördag kväll. Godis, film och vänner. Anneli och Ida kom hit och tittade på Big Fish med mig, Jonatan och Amadeus. Katten blir nämnd till stor del tack vare hans oerhört mysiga beteende och för att han la sig mellan mig och Ida i soffan. Det var trångt, men han lyckades. Just nu har han hela soffan, helt för sig själv, och han är kung.

Denna dag har till stor del spenderats framför datorn, skrivandes i Word och väntandes på mail. Jag vet i skrivande stund fortfarande inte vad min chefredaktör tycker, och med tanke på vad klockan är nu, hoppas jag att han inte har invändningar av det större slaget. Jag hade i och för sig kunnat skriva klart artikeln innan helgen, så mitt eventuella problem är mitt att lösa.

Nu kom Jonatan hem från söndagsrepet, och nu vankas middag. Fläskfilé och potatis med currysås, lyxavslutning av helgen! Kanske ett avsnitt av Lost också?

Och så avslutningsvis ett par bilder eller tre som Jonatan tog på mig i fredags. Godkväll.