Ett något längre inlägg Eller Låt oss hoppas på sol

Syftet med dagens inlägg är att berätta om morgondagen. Jag och min älskling Jonatan firar nämligen 3 år! Och såhär lyder planen:

VID 12-TIDEN TRASKAR VI UPP PÅ STAN, med förhoppningar om att den ultimata butiken för romantik har öppet - Kaffe & Pralin. Det är ju första maj, så man vet ju inte. Det är ju trots allt inte McDonald's eller H&M.

Favorittidpunkten för en visit till denna lilla glimt av den mustiga delen av Paris är nog ändå i början av december, eller när den första snön har fallit. Att med mjuka, knarriga steg närma sig dörren, räknandes slantarna i plånboken för att se hur många praliner man kan lyckas få med sig hem denna kalla vinterdag... Dörren är trög, och knarrar också den. Stiger in. Det första man gör är att vrida huvudet åt höger, för att notera de två fåtöljer som står mitt emot varandra, invid den öppna spisen (huruvida denna någonsin brinner, är dock inte jag den rätta att säga något om). Härnäst början kampen. Så många lockelser, så tunn plånbok. Inte kan väl jag spendera 64 spänn på choklad? Nåväl, det är ju snart jul.

ÄNDA SEDAN VI BLEV TILLSAMMANS, har jag velat dra iväg till en fotoautomat och ta en rad svartvita kort. Det finns en charm med det där, som jag bara inte kan släppa. Romantik. Ännu har vi inte varit iväg, men imorgon smäller det. Låt oss alla hoppas att Kompassen inte tagit bort sin, i denna era av digitala medier. Detta vill jag även göra med mina kära vänner, tjingepling.

FÖR ER SOM INTE VET, var jag ganska usel på att spela bordshockey, när vår lilla turnering i det hölls för ett par helger sedan. Jag kan inte få till det rätta knycket, som Tjorven skulle säga. Detsamma gäller mig och biljard. 1,5 gånger har jag spelat, och jag är helt värdelös. Den första, halva, gången var när jag var på semester till Mallorca med min mamma och lillebror, augusti 1999. Min lillebror hittade ett biljardbord på hotellets ena uteplats och ville att vi skulle spela. Jag vågade knappt röra den där pinnen, men till slut så. Det gick inget vidare, så jag blev lite sur och gick därifrån.

Andra gången, då jag faktiskt genomled en hel "match", var på min och Jonatans första dejt. Vi träffades på Järntorget, han gav mig ett kuvert och en Björk-skiva som han tyckte jag skulle lyssna på. (Vespertine, in my heart.) I kuvertet låg förresten ett exemplar av ett fotografi han hade tagit nere vid slussen, mitt hjärta bankade. Så rar han är, tihihi...

Vi drog till Rosalis för att äta lunch. Jag som var nervös och töntig, kunde och ville inte äta framför killen jag var så kär i. Fjärilarna var nog, tänkte jag. Så jag tog en kopp kaffe. En kopp kaffe på tom, egentligen väldigt hungrig, mage är inte så bra. Å andra sidan var jag alldeles knäsvag för den där killen, så det spelade ingen roll. Jonatan däremot, han käkade på ordentligt. En tallrik pasta och cola på det. Jag hade tagit med en artikel jag hade skrivit i min kurs i svenska C, om den spelning vi hade arrangerat någon månad tidigare. Såklart hade jag "publicerat" en bild på Jonatan, snygg som fan, där han stod på scenen och spelade på sin fem-strängade Tobias-bas. En bild av kanske 5 jag tagit, där han syntes (obs. ingen digitalkamera, men en betuttad jänta).

Efter "lunchen" hade jag tänkt återgå till mina lektioner. Men Jonatan föreslog att vi skulle hitta på något mer, och som ni kanske själva kan räkna ut, var inte jag den som bangade i detta läge. Det här var ju min stora chans att äntligen få ut något av den hittills platoniska relationen mellan mig som trummis i ett band, och han som basist i ett annat. (Vi träffades i början av 2004 genom musiken, åh vad romantiskt, och kräkvarning, det låter...). Och så nämnde han biljard. Biljard?! Är han inte klok? Är jag inte klok som förmodligen kommer gå med på det, för att inte verka tråkig och sådär nej-jag-vill-inte-girlie-girlie?

Jag gick med på det. Vi drack varsin cola, och jag skämdes. Såklart gjorde jag mitt yttersta för att släta över denna pinsama situation, men jag tänkte seriöst att han förmodligen inte skulle vilja ha något mer med mig att göra. Stackaren försökte hjälpa mig, men jag var ett hopplöst fall. Jag hade inte det rätta knycket, däremot har jag en svag minnesbild av att jag sköt en boll på Jonatan. Där var måttet rågat, tänkte jag. Men han skrattade och jag visste att han var rätt för mig. Så rätt. När vi var klara och jag upptäckte att jag faktiskt överlevde traumat, höll Jonatan i min väska när jag skulle betala. Han fick syn på den lånade tiaran med röda stenar jag skulle ha på avslutningsbalen, och testade den. "Hur ser jag ut?" sa han och log. Alldeles perfekt, tänkte jag.

(foto: Jonatan)

Imorgon ska vi åter till Videobiljarden för att spela biljard. Den här gången är chanserna större att jag kommer bli sur och förbannad, det är ju så jag reagerar när jag inte måste behärska mig. Kanske borde jag gå dit, och minnas känslan av första gången. Kanske borde jag också strunta i att jag är dålig, och göra som min bättre hälft - skratta åt eländet och leva enligt tesen att det där folket runt omkring, faktiskt inte bryr sig om varken love handles eller otillräckliga kunskaper i biljard.

VÅR STADSRUNDA KOMMER AVSLUTAS med ett besök på Vardagsrummet för mysig atmosfär och underbart god fika. Den här gången kanske jag skippar chokladtårtan för morotskaka? Man vet aldrig. Däremot blir det nog en latte igen, känner ett begär. Let's hope the soffa är ledig, bara för oss.

JA, OCH SÅ BLIR DET GOD MIDDAG, förstås. Men den gör vi hemma, restaurang får vi besöka retroaktivt.

Längtar som tusan, men är också lite nervös. På ett bra sätt. Förväntansfull. Glad. Lycklig.

PUSS.

----

(Gah, jag blir knäpp på att lay-outen i texten är helt mupp. Jag vet inte hur jag ska styra över radavstånd jag inte kan ställa in själv. Ursäkta. Det började ju så bra, för att sen flippa ur totalt.)