Det som inte syns... Existens?

Det finns en inofficiell klubb med ett antal medlemmar. Ingen av oss vill egentligen vara med, men vi är ändå tacksamma för att vi slipper stå ensamma. Om vi inte kvider av smärta mår vi illa, eller är konstant hungriga, känner skam. En del av oss lyckas få en diagnos, men ändock kastas vi ut och får tampas med krångliga stunder och kroppsdelar på egen hand. Vi ska "testa oss fram", låter det. Igår lagade jag en supergod laxgryta med saffran. Otacksamt att bli hungrig en och en halv timme efter middagen? Ja, jag kan inte låta bli att klandra mig själv och känna skuld.

Om vi bortser från det faktum att jag låter mitt liv styras av något så befängt som en mage och en matspjälkningsapparat känner jag ofta sorg över att det är så svårt för en del människor att förstå. Det vanligaste exemplet jag brukar dra är att det är så självklart för folk att låta en som har brutit benet sitta kvar på sätet i den överfyllda bussen, men jag med mitt dolda handikapp måste resa på mig samtidigt som jag får arga blickar och utskällningar. Ungdom innebär inte nödvändigtvis god hälsa.

Jag fick ett erbjudande om att åka till Gotland nästa vecka, resa, boende och käk betalt och klart. Gissa vem som stannar hemma?

Avslutningsvis en kram till mina klubbkamrater, och så en fin bild.

Bästa syster och jag, påskafton.

(foto: Jonatan)