När muren faller Eller När dagen efter är bättre

Gårdagens impulsiva festande slutade tidigare än jag önskat. Men jag var föga förvånad. Hade haft ont i ryggens vänstra sida och fram över magen större delen av dagen och mått illa till på köpet, men med en vilja att socialisera samt en blandning av whiskey och cola senare befann jag mig inte långt härifrån.

En Corona med en limeskiva i tog mig för en stund tillbaka till slutet av mina ungdoms år, vilka tider. En liten flaska rosévin talade om de tider som råder nu, betydligt hälsosammare och på många (kanske praktiskt taget alla) sätt både ärligare och trevligare. Jag och ett gäng trevliga damer satt kring Daniels köksbord och diskuterade det mesta mellan himmel och jord. Alltså typ den svenska sjukvårdens dödliga brister samt äckliga och mindre äckliga män.

Men mitt i Daos inlägg i fylledebatten började min rygg värka helt åt fanders mycket, och jag kände att jag inte längre klarade av att varken lyssna eller le. Så jag beslöt mig för att cykla hem... Då började jag tänka på det faktum att jag inte alls ville åka hem, för där fanns ingen Jonatan och jag ville verkligen inte vara ensam. Så det slutade med att jag stod och bölade i Annelis famn. Till slut lyckades jag torka bort de värsta tårarna och gå iväg till min brors gamla hiss jag så många gånger åkt i. Lika äckligt varje gång. Väl hemma ringde jag till min basist och fortsatte bölandet. Tur att min soffa är skön att somna på.

Idag har ryggen och magen varit snällare, så nu ska jag hoppa in i duschen och cykla hem till Anneli som är, ehum, trött efter igår :) En nybakt äpplepaj ska jag ta med mig, tjoho!