Vart tog solen vägen?

Jag var hos älskade Mia en stund ikväll, fick prata av mig, äta kvällsmat och kladdkakemuffins. Vi pratade en massa om det vi omger oss med, givetvis. Jag fick se bilder hon tagit på sin lägenhet, och regelbundna läsare av denna blogg kommer kanske ihåg att jag tjatat om att jag ska porträttera mitt och Jonatans hem och lägga upp för allmän (eller vid närmare eftertanke kanske utvald) beskådan. Jag har också gnällt över det faktum att vi inte har rätt (läs: vidvinkel-) objektiv för att genomföra detta. I alla fall, när jag satt och fullkomligen överröste Mia med komplimanger och, återigen, talade om hur mycket jag tycker om hennes hem slog det mig - idag anlände det vidvinkelobjektiv jag suktat efter! Eller alltså, jag har kanske inte suktat efter just det, jag har noll koll på vilka prylar som finns där ute, men jag har ju en sambo som så vänligt brukar försöka informera mig, oftast med lönlöst resultat. Men vidvinkel är lika med Jess, så äre. Eller Jess är lika med vidvinkel? Nåväl.

Efter denna angenäma käftsmäll gick världen i dur. Om så väl för en stund. Nu ska hemmet noggrannt städas, fotograferas och njutas av. Mmm, jag längtar.

Dessutom har jag påbörjat min medicinering för magen, jag återkommer med besked. Kanske den är deprimerad?