My kind of lördag när jag känner för den sorten Eller Och så hade vi det mysigt

Jag ligger så galet mycket efter med mitt bloggande. Det gick ju så bra i början, men av någon outgrundlig anledning har jag varit slö på sista tiden. Kanske är det för jobbigt att logga in med sin långa e-postadress vareviga gång? Hursomhelst skulle det sitta bra med lite skärpning från min sida.

I lördags, vid lunchtid, träffade jag Anneli och Daniel på stan, och vi begav oss mot Café Deed för att besöka en designmarknad. Mia sålde finfina smycken, och med rabatterat vänskapspris köpte jag två väldigt vackra halsband, ett gult och ett turkost. Det fanns en hel del snygga tygpåsar också, men kontantfattiga jag tog halva turkosa halsbandet på krita, så inget mer för mig.

När vi tyckte att vi hade kollat runt tillräckligt mycket, och gett vår support till Mia, stod vi och tryckte utanför. Lite godis slank ner, och vi funderade på vad som skulle komma härnäst. Jag och Anneli bestämde oss för att dra och äta lunch på nån uteservering. Sagt och gjort. Daniel hade däremot annat att göra, så med skavsår på min högra häl traskade vi iväg.

Våra krav: uteservering med sol, hyffsat billig mat, öl.

Vi fann uteservering, sol, öl...

...och mat! Pastasallad med kyckling och currydressing. Mums!

Jonatan kom förbi och slog sig ner med oss. Han tyckte nog att vi var lite halvgalna som satt där och drack varsin stor stark, men är det lördag och solen skiner, så varför inte? Det kändes vuxet och somrigt (och bara det faktum att jag påpekar hur moget det kändes, kanske snarare pekar åt det andra hållet? Nej då, det var vuxet, och vi hade det mys!)

På kvällen spelade Jonatan med Nejra på Klubb Smart, Satin. Jag och roligaste-ever-att-festa-med-Anneli förfestade hos hennes söta väninna Malins syster. Sen drog vi lagom berusade iväg på våra cyklar och lekte galningar längs Drottninggatan, jag passade på att plingeplinga på folk jag tyckte var i vägen, oavsett om de var det eller inte. Jag törs inte om vardagarna...

När vi kom fram till Satin stod Jens och Daniel vid entrén och väntade på oss. Sen var det bara för oss att kliva in, ty alla fyra stod på bandets gästlista, värsta häftiga. Garderoben var gratis, men jag förstod inte det och vräkte upp mina slantar på disken. Killen log, gav mig mina pengar tillbaka, och tog emot min påse med kofta och sjal.

En drink senare (den sveptes relativt fort, sugrör...) och jag stod återigen och lyssnade till Nejras stämma, Mickes gitarrspel, Jonatans flinka basande (hö hö) och Olles... Eller nej. Inte Olle. John heter trumslagaren nuförtiden. Inget fel på den killen, men är man van vid någon så är man. Jag saknar Olle, jag saknar Coy. Min älskling, min favoritbasist, var i alla fall världsbäst, bara så ni vet. Dessutom bjöd han mig på öl från deras back i logen, hi hi. Ibland är det bra att vara kär i en blivande rockstjärna, ibland blir man ledsen i ögat. I lördags var jag till störst del stolt. Över honom.

Jag och kära Jens, "skål", sa vimmelfotografen. Jaja. Jag dricker faktiskt vatten på bilden. Hoppas mina föräldrar inte får för sig att jag inte kan dricka något annat än sprit när jag festar.