Oh my, kollade precis in bullarna i ugnen (bokstavligt talat, kära läsare, ingenting annat) - gudomliga. Vaniljdoften sprider sig och om jag hade noll karaktär eller självdisciplin skulle de förmodligen kunna ligga till grund för en viktuppgång. Men nej säger jag, här ska andra hållet gås. Eller snarare cyklas.
Men det bästa vore ju om jag får äta bullarna tillsammans med er :)
Ikväll blire kycklingrulle + bulle!
Va i helvete?! Nu har det plötsligt blivit omöjligt att lägga upp en stående bild här till höger... Den blir bara helt förvanskad och ihoptryckt och ful som fan. Sådana hemskheter kan jag inte stå ut med, så det blir till att ha den där liggande (svartvit med en massa lockar) ett tag till. Försökte hitta någon annan liggande, men i ärlighetens namn har jag inte så många, jag är mer en stående kind of girl.
Att handskas med deg bakad på mjölk är betydligt trevligare än deg bakad på vatten. Tekakorna får vatten, men bullarna får mjölk, uj så len och fin deg. Och man blir inte kladdig för fem öre (nja, men kanske för två), helt fantastiskt.
(Jag vet att jag är alldeles inkonsekvent med utformningen av texten. På sistone. Eller i alla fall aningens inkonsekvent. Nåväl, tillräckligt mycket för att jag ska störa mig.)
Och jag är bitter, arg och uppriven. Inte på allt och alla förstås. Det här med sommar och semester alltså, fuck. Fuck you. Bläääää.
Hm, jag loggade ju in för att skriva något jag tänkte på, men ojdå, det har visst runnit ut i sanden.
Sjunde inseglet går på SVT just nu. Mycket bra film... Mörk och rolig, genialiskt.
För övrigt är jag sur på vårt trådlösa nätverk som inte fungerar som det ska, så till min dator har jag inget internet just nu :/ Och Jonatans dator är mupp och ser ut att ha migrän eller något (faktiskt en väldigt bra liknelse, i alla fall stämmer det bra in på mina migränanfall). Jag kan väl inte vara utan internet och Jonatan i fyra dagar? Nej fy sjutton.
Nu ska jag ta och baka de där vaniljbullarna som jag har tjatat om och skjutit upp sen i söndags...
Lunch + öl på stan på fredag, sounds good? Ja tack!
Idag roade jag mig med att fota lite porträtt, om än mina egna. Har en idé (som inkluderar mig själv x en sisodär 5?) men jag har, ehum, ännu inte lärt mig det där med självutlösaren... Så det blev sådär som det brukar, fast ändå inte. I veckan har jag dock planer på att fota också ett ansikte inte tillhörande mig själv, utan en fin vän. Men location location, vart ska vi vara?
Igår bestämde jag mig. Det är dags för min bergochdalbana att gå i pension, det är dags för det okontrollerbara barnet att växa upp. It's time to leave the sorrows behind.*
*med reservation för känsloyttringar, om än slightly more sophisticated. Inte förtryckta, men inte heller skrämmande. Men jag måste säga att det där (numera avbrutna) stearinljuset had it coming, det har retat mig i en evighet.
Än en gång vill jag tipsa om dokumentärfilmen Jesus Camp, som ikväll går på SVT 2 klockan 22:10. Den är obehaglig och mycket sevärd.
För övrigt... Hmm... Nej jag vet inte... Åk inte? Nej nej, sådär kan man inte säga, fy. Någon kanske kan ge mig ett körkort och en bil med välfylld tank, så kan jag ta mitt pick och pack och dra iväg? Gärna kunskap kring hur man beter sig i fordonet också, det vore ju inte helt fel. Eller så kan jag ta en rejäl väska med pengar och bara fylla mina dagar med att spendera, på ett eller annat sätt. Här eller där. Babbel, svammel, fuktig kind.
Imorgon ska jag cykla i en timme och baka vaniljbullar, för det är ju gott att äta. Jorå, så att...
Soapbox house of cards and glass so
Don't go tossin' your stones around
Foot in mouth and head up ass
So whatcha talkin' 'bout?
Difficult to dance 'round this one
'til you pull it out. boy,
...
Tack, TOOL.
00:04 alltså. Har planerat att sätta klockan på 06:21. Det är inte alltför lång tid kvar. Å andra sidan kan jag inte lägga mig förrän jag har lugnat ner mig...
Jonatan ringde för en stund sedan. Han är i en håla vid namn Ljusdal. Spelning. Och jag är lämnad ensam kvar, med katten som mitt enda sällskap. Och msn-konversation med likasinnad.
Klart att jag inte är lämnad ensam kvar som om någon övergett mig, men försök att prata förstånd med någon som känner att luften helt enkelt inte räcker till. Kan hjärtat stanna, bara sådär? Eller är det som vår tv-psykolog Phil säger, är de fysiska känslorna egentligen rymlingar från ens huvud? And how can you tell the difference?
Nästa vecka är det inte bara en natt som damen är ensam, utan tre. Fyra dagar. Jag kommer antingen behöva få en in i helvete styrka eller ta till flykten. Jag tror det lutar mot det senare.
Det kommer så jävla olägligt det här, så jävla olägligt...
Alldeles nyss skickade jag iväg ett mail i förhoppning om att lösa en, som jag tolkat det, konflikt byggd på missuppfattningar. Eller jag vet inte ens om det kan kallas för konflikt, det är snarare en beklaglig situation som uppstod i vintras... Usch vad nervös jag blir, det finns en risk att jag har gjort bort mig något fatalt och att människor har något att skratta åt och prata om en tid framöver.
Man ska ta plats och man ska inte ta någon skit, men man ska inte röja fram som en jävla motorsåg. Man kan faktiskt råka såga av grenar man egentligen ville behålla. Och jag är rädd att jag gjorde just det, i skuggan av rädslan att bli avsågad själv.
Igår hade vi filmkväll hemma hos oss. In genom dörren dök Anneli, Daniel och Jens, och lite senare också Malin. Det var hur trevligt som helst, och min egengjorda tzatziki var så god att jag och Anneli bara var tvungna att i rask takt gå till Coop 25 minuter innan stängningsdags i jakt på fler baguetter vi kunde dippa. Mmm... Billigare och godare än köpt tzatziki (i alla fall Lindahls, någon annan har jag inte testat), that's a fact. Inne på Coop stod det för övrigt en väktare... (Du har väl hört om rånet i fredags kväll, typ fem minuter innan stängning? I annat fall kan jag tyvärr inte länka till Nerikes Allehandas artikel om det, då de har världens sämsta arkivering på nätet. No offense, men det är sant.)
Genom en av Jonatan väldigt utarbetad metod kom vi till slut fram till att se på Tenacious D in 'The Pick of Destiny', väldigt helt okej. Jag skrattade en del, trots att det inte alltid var min kopp te, så att säga. Efter det blev det Liftarens guide till galaxen och mer snacksätande, he he. Kvällen slutade efter mängder av uppätet vitt klisterbröd, dippsåser, chips, godis, te, läsk, muffins, oliver och 1,5 flaskor rött vin, runt omkring en sisodär klockan 1. En väldigt angenäm kväll, må jag säga.
Just nu håller jag på att baka bröd, och det är så tråkigt när man känner att det är ett tvång. Det är inte helt lätt att ha 25 kronor kvar och veta att det inte kommer komma så himla mycket mer på onsdag. Så det blir till att baka bröd, inte köpa. Och så dricker jag ett glas vin, lite konstigt på en söndag kan tyckas, men jag är vuxen, det är kväll och jag har semester. Typ, vi kan väl kalla det så.
(Och jag var tvungen att göra det jag gjorde idag, för mitt eget välmåendes skull. Det finns inget hopp, jag har förstått det. Det sorgliga är att du näst intill verkar nöjd, jag förstår inte det. Om jag vore du skulle jag må jävligt kass. Jag tycker att det här är jobbigt och situationen är ingen jag hoppats på, bara så du vet. Hejdå.)
När modemet var avstängt på grund av åskovädret passade jag på att redigera klart bilderna jag tog hemma hos Anneli igår. Några kan i beskådas i ett inlägg lite längre ner, och här kommer en ny bunt. Tråkigt bara att bloggen har en tendens att förstöra den fina kvaliteten på bilderna...
Det är verkligen inte läge att tjata eller fantisera om saker man skulle vilja ha i sin ägo... Men ändå sitter jag och ögnar igenom webshop efter webshop, i jakten på lotuslyktor, förvaringsburkar, kitschiga drinkpinnar och kitsch bara sådär rent allmänt.
En gammal, lite halvt anskrämlig bild om man ser till höger, men nåväl. Hurra!
Var hemma hos Anneli ikväll, fikade i två omgångar och däremellan strosade jag runt och fotograferade hennes lya. Så mysig och fin, det måste man ju bara dokumentera. Översiktsbilderna känner jag inte att jag vill lägga upp här, det är ju hennes hem, men några mindre avslöjande jag är mycket nöjd med vill jag dela med mig av.
I hallspegeln... Jag och Anneli, fotograferade av Daniel :)Det blev visst fudjimuffins (a.k.a. kladdkakemuffins) istället för syltkakor. Choklad är tydligen oslagbart nuförtiden.
När klockan tjöt sin hiskeliga melodi (det spelar ingen roll vilken jag har, den förgiftas på vägen och arrangemang jag gillar blir till spya) klockan 4:52 knackade en gammal ond bekant på dörren. Eller i magen, kanske jag ska säga. Magkatarren har fått fäste och sprider sig som en löpeld genom mitt liv, men förhoppningsvis kan jag skrämma bort den genom att fokusera på sådant som får mig att må bra.
40 minuter senare åkte älskling och jag till Sveriges absoluta metropol (notera min ironi) för att lämna tillbaka mina arbetskläder (tvättade och rena) och ge mig en rejäl dos ångest. Magen ville mest hoppa ur bilen och bli överkörd av en traktor och resten av mig försökte hantera ilskan över att den får lida på grund av det som skett.
När vi lyckats ta oss hem utan bensinstopp var det Jonatans tur att åka till sitt jobb... Jag försökte hålla mig vaken och titta på SVT:s "morgonteve", men det gick sådär. Så jag gick och la mig i sängen, somnade och vaknade inte förrän klockan 12.
Som sagt, nu är det viktigt att jag fokuserar på sådant som inte ger mig ångest, omöjligheten till trots. Det är inte lätt när man är nervös, arg och bara allmänt svag för motgångar efter åratal av... ja... dåligt bemötande? Skit detsamma, du förstår kanske inte ens hälften, och om du tror att du gör det har du förmodligen fel (med ett par undantag) då jag är hyffsat bra på att skriva i gåtor (eller i alla fall utelämna sådant jag inte tycker att alla behöver veta) och knappast vill att alla ska förstå. Men om jag skulle skriva och berätta om precis allt, så är det också min rättighet, det här är mitt liv och ingen har rätt att döma mig. För en viktig sak vet jag, jag är varken ond eller elak, och det är något att vara stolt över.
Men på tal om behovet att göra saker som är bra för själen... Nu ska jag duscha, lägga håret rätt, baka syltkakor, packa kameraväskan och dra hem till en vän som betyder väldigt mycket för mig. Tack för att du finns.
I morse invigde jag den nya tekopp jag fick av min kära syster igår. Den ingår i samma serie som den där tekannan jag babblade om en gång (som för övrigt Jonatan finner oerhört hiskelig, precis som jag trodde) och en liten tillhörande skål fick jag också. Så fina så fina, tack snälla syster, återigen.
Ett sött lock håller drycken varm.
Jonatan drack sitt frukostte ur en av sina favoritkoppar. En mycket vänlig och rolig kvinna vid namn Maud har tillverkat den och dess partner. Eller syskon, eller vad man nu säger om par i koppar. Väldans mysiga är de i vilket fall som helst.En fördel med att ha en .blogspot-blogg är att man slipper reklam som hos blogg.se (bland andra). En nackdel är dock att man inte har någon aning om hur många och vilka ip-adresser som knatar in här. Det förs ingen statistik som jag som bloggare kan ta del av. Eller har jag missat något? Det vore jäkligt gött om jag har fel i det här fallet.
Har förresten funderat på det där med att sätta lösenord på bloggen och på så sätt ha kontroll över vilka som läser mina tankar och påståenden. Men jag tror att jag har kommit fram till att jag vägrar låta mig inskränkas av andras ovett. Bloggen heter ju för fan jag tar plats, och det tänker jag göra. Det här med att snällt låta mig tryckas ner är liksom inte min grej.
Jag ska ta minst två och max sex stycken små, små, tabletter innan jag lägger mig för att sova. Men det är så svårt. Tungan liksom krampar upp mot gommen, och jag tappar till viss del känseln i den innan jag till slut ger upp och istället tuggar sönder de små jäklarna. Och då smakar det helvete vill jag lova. (Jag har letat frenetiskt efter någon meningsbyggnad i bruksanvisningen till tabletterna, som ska förtälja huruvida de måste sväljas hela eller inte. Men nada, nothing, inte ett jäklarns skvatt. Så jag antar att det är okej att knapra sönder dom, eller?)
Nu ska jag bege mig ut till köket för att testa om pillersväljandet går bättre den här gången.
Det är ingen idé att skicka anonyma kommentarer fulla med rent jävla skitsnack, jag tänker inte publicera dem. And by the way, jag känner igen ditt sätt att skriva, så mycket för att vara anonym alltså.
Och det är ett jävla tjat om att mogna och förstå vad det innebär att bli äldre, jag vet vilka som borde göra just det. Det här är inte mellanstadiet.
Bry er om er egen skit, och låt mig vara i fred.
Nanna Johansson, kreativ feminist vars konst är ärlig, rolig och ett slag i ansiktet på de som förtjänar det. Varför har hon inte blivit publicerad i ETC, I wonder. Eller kanske har jag missat det?
http://www.fulheten.com/bilder.html
Kolla särskilt in bilden under rubriken Slizk, klockrent.
Bilderna som följer är varken tagna idag eller med vårt nya objektiv. Men jag tycker att de blev fina och de visar delar av det hem jag älskar - vårt. Antagligen kommer jag ta nya bilder allt eftersom, till det där "projektet", då jag är perfektionist och retar mig på småsaker. Som att den mellanstora turkosa bunken stod i kylen full med kräftsallad vid det här tillfället, till exempel :)
Högst upp till vänster är det en fin liten Tim Burton-samling :) En termos jag fått av Anneli, en slags Nightmare Before Christmas-specialbox i form av en likkista (hi hi), en Edward Scissorhands-kortlek i plåtask jag gav till Jonatan i julklapp (eller var det födelsedagspresent?) och ett ljus som en gammal bekant vid namn Hanna dekorerat så fint. Björk-skivan (Medúlla) gav jag till Jonatan i 6-månaderspresent :)
Man skulle kunna tro att det växer en djungel där ute!Jag var hos älskade Mia en stund ikväll, fick prata av mig, äta kvällsmat och kladdkakemuffins. Vi pratade en massa om det vi omger oss med, givetvis. Jag fick se bilder hon tagit på sin lägenhet, och regelbundna läsare av denna blogg kommer kanske ihåg att jag tjatat om att jag ska porträttera mitt och Jonatans hem och lägga upp för allmän (eller vid närmare eftertanke kanske utvald) beskådan. Jag har också gnällt över det faktum att vi inte har rätt (läs: vidvinkel-) objektiv för att genomföra detta. I alla fall, när jag satt och fullkomligen överröste Mia med komplimanger och, återigen, talade om hur mycket jag tycker om hennes hem slog det mig - idag anlände det vidvinkelobjektiv jag suktat efter! Eller alltså, jag har kanske inte suktat efter just det, jag har noll koll på vilka prylar som finns där ute, men jag har ju en sambo som så vänligt brukar försöka informera mig, oftast med lönlöst resultat. Men vidvinkel är lika med Jess, så äre. Eller Jess är lika med vidvinkel? Nåväl.
Efter denna angenäma käftsmäll gick världen i dur. Om så väl för en stund. Nu ska hemmet noggrannt städas, fotograferas och njutas av. Mmm, jag längtar.
Dessutom har jag påbörjat min medicinering för magen, jag återkommer med besked. Kanske den är deprimerad?
Igår satte jag för första gången mina fötter på sommarens arbetsplats (en fabrik i hålan from hell). Väldigt ofrivilligt och ångestfyllt, skall tilläggas. Inte bara därför att jag på söndagen fick veta att jag skulle börja tio minuter över sex på morgonen, och jobba till fyra på eftermiddagen, utan också på grund av annat skit. Sånt som gör en människa misspepp och ensam.
Jag trodde att det skulle skrivas på nåt kontrakt, för det gör man ju på arbetsplatser, Jonatan gör det när han sommarjobbar och nåt annat känns väl som en anledning att lättare kunna sparka? Vår arbetsledare var försenad, och till och med det faktum att jag behövde arbetskläder blev en flumsituation. Det var noll koll från alla håll. Jag fick ingen information om arbetsplatsen, jag blev typ tilldelad en sopkvast innan jag ens fått handskar och hörselskydd och som sagt - inga papper. Ingen information om lön, bara en jävla massa hörsägen.
Första dagen, och jag blev tilldelad uppgiften att på egen hand rengöra en maskin jag aldrig sett tidigare. Maskinen är dessutom trasig och läcker vatten som blandas med tusentals och åter tusentals små plastkulor och annat plastigt restavfall. Arbetsledaren föreslog att jag skulle dammsuga sånt som var torrt och sa att jag skulle säga till nån kille i närheten om jag inte orkade lyfta dammsugarbehållaren (med plastskiten). Den killen i sin tur berättade om sin taktik när han gör rent maskinen, "Ja jag använder mig ju av blåsen, men du gör ju som du vill". Blåsen? Jag gör som jag vill? Vaddå vill, jag vet inte jävla dyft om hur sånt här går till! Han lyfte på ena ögonbrynet och dumförklarade mig med en blick, gick och hämtade en liten makapär och la den i min hand. Jag tittade fortfarande oförstående på honom och försökte få honom att förstå att jag aldrig i mitt liv sett en, och än mindre, använt mig av detta redskap. Han slet den ur handen på mig och demonstrerade motvilligt. Sen sa han "Ja, du gör ju som du vill, jag bryr mig ju egentligen inte". Han gick sin väg, vände sig om och skrattade åt mig där jag stod med det som mest liknade ett verktyg tandläkaren har.
Det är denna mentalitet som råder på arbetsplatsen from hell. Idag när jag vaknade hade jag magknip och kunde knappt gå. Eftersom jag inte fått någon information kring sjukanmälan (surprise!) skickade jag ett sms till Malin som också jobbar där nu. Hon svarade att man får sparken om man är sjuk. Okej?
Jag kan väl bara avsluta med att, om jag imorgon inte fått sparken kan jag slå vad om att jag kommer straffas för min frånvaro med att få i uppgift att ta hand om den värsta skiten hela tiden. Och då kommer jag ringa ett samtal och åka därifrån. Jag tänker inte buga mig för andra människors fördelar och skadeglädje.
(Och snälla, jag vet att jag jobbar, men jag tänker inte bli behandlad som skit, okej?)
Gårdagens impulsiva festande slutade tidigare än jag önskat. Men jag var föga förvånad. Hade haft ont i ryggens vänstra sida och fram över magen större delen av dagen och mått illa till på köpet, men med en vilja att socialisera samt en blandning av whiskey och cola senare befann jag mig inte långt härifrån.
En Corona med en limeskiva i tog mig för en stund tillbaka till slutet av mina ungdoms år, vilka tider. En liten flaska rosévin talade om de tider som råder nu, betydligt hälsosammare och på många (kanske praktiskt taget alla) sätt både ärligare och trevligare. Jag och ett gäng trevliga damer satt kring Daniels köksbord och diskuterade det mesta mellan himmel och jord. Alltså typ den svenska sjukvårdens dödliga brister samt äckliga och mindre äckliga män.
Men mitt i Daos inlägg i fylledebatten började min rygg värka helt åt fanders mycket, och jag kände att jag inte längre klarade av att varken lyssna eller le. Så jag beslöt mig för att cykla hem... Då började jag tänka på det faktum att jag inte alls ville åka hem, för där fanns ingen Jonatan och jag ville verkligen inte vara ensam. Så det slutade med att jag stod och bölade i Annelis famn. Till slut lyckades jag torka bort de värsta tårarna och gå iväg till min brors gamla hiss jag så många gånger åkt i. Lika äckligt varje gång. Väl hemma ringde jag till min basist och fortsatte bölandet. Tur att min soffa är skön att somna på.
Idag har ryggen och magen varit snällare, så nu ska jag hoppa in i duschen och cykla hem till Anneli som är, ehum, trött efter igår :) En nybakt äpplepaj ska jag ta med mig, tjoho!
