Honung måste inhandlas idag! Både jag och Jonatan känner oss krassliga, i kanske främst halsarna. Och jag som trodde att vi hade lyckats missa förkylningståget..!
Gullet har dessutom problem med ett öra, vaxpropp eller begynnande öroninflammation? För någon månad sedan eller mer hade han en vaxpropp (tror vi) i samma öra, vi spolade och hade oss och trodde att den försvann. Men så har det täppt till igen, och nu gör det dessutom ont. Stackarn. Igår ringde han vårdcentralen och dit får han komma nästa vecka. Kul!
Nu måste jag fixa mig någon slags frukost. Har varit uppe i över en timme men fastnade visst med annat... Dumt.
Nä, det här är ingen bra dag. Nu tar jag min nya jacka och drar. Till en Ica-butik långt härifrån.
Ikväll stundar konserten med Kent och mina naglar har för tillfället blivit gula. Jag vet inte alls hur det kom sig.
Nu dusch, sedan avfärd till Fabriken för för-Kent. See ya later, suckers!
Onsdagen bjöd på äventyr vill jag lova! Jag tog min älskling i hand och traskade till vårdcentralen, som så lämpligt är belägen typ ett kvarter bort. Där väntade ett helt gratis besök hos barnmorska för att plocka ur en p-stav jag haft under huden på insidan av min vänsterarm i drygt tre år.
Tro mig när jag berättar att jag tänkt mig stöd i form av sambo, särskilt på hemvägen. Jag menar, jag skulle ju för sjuttsingen bli skuren i. Hursomhelst. Jag fick lägga mig på sidan och känna mig smått gravid, då det låg en kudde bakom min rygg, för just kvinnor med varelse i magen. Ett stick i armen senare och den var bedövad. När det sved lite tänkte jag på min önskan om att låta tatuera hela armen, och så kändes det genast bättre. Jag menar, om jag fjollar mig över ett nålstick, då kan jag väl lika gärna glömma allt det där andra?
Den läkarstuderande ville passa på att känna lite på staven, när den fortfarande låg på andra sidan huden. Ett ganska bisarrt inslag i vardagen brukar vara att trycka på den i ena änden och se hur den liksom puttar på huden.
Hela tiden med blicken i taket, försök till att inte se när huden skars upp, men ett skrapande ljud när staven (motvilligt?) skulle frigöras efter tre års bekantskap med vävnad. Jag kände ingenting. Jonatan stod lutad över mina ben och såg hela processen. Själv kunde jag inte låta bli att kika när staven väl var ute, och endast ett hål (om än så makabert) i min arm avslöjade att något nyss varit placerat däri.
- Jag mår inte så bra, säger plötsligt min andra hälft. Hans ansikte hade tappat all färg, och kvar fanns en grågrön ton som gav obehagliga associationer. Jag som var rödblommig om kinderna fick så lämna över liggplatsen till den jag senare stöttande skulle leda hem.
Vi pratade om vad som hänt, om att han inte alls tyckte att det var äckligt att se, men att det någonstans måste ha varit något som sa att det inte är bra att ens allra käraste blir skuren i. Jag föredrar helt klart den tesen framför den om att han inte ätit någon vettig lunch, dagen till ära.
Snön som fallit till trots, är jag sugen på att åka bil en längre sträcka. En liten utflykt. Det skulle sitta fint.
Kanske önskar jag mig sommar? Mycket möjligt.
Skivad, färsk ingefära i kokande vatten.
En citronskiva på väg.
Två koppar druckna, nu ett bomb-bad och sen mer te! Måtte förkylningen hålla sig på mattan, imorgon ska jag till vårdcentralen och få kniven i mig, på torsdag stundar jobbintervju. För att inte tala om Kent-konsert på fredag och påsklunch i helgen.För en stund sen öppnade jag min mobajl för att slå numret till min rara mamma. Och vem ringde inte i samma ögonblick upp mig? Jo mamma förstås! (Det här har hänt ett antal gånger tidigare, oftast mellan mig och mamma, men också mellan mig och min pojke. Jag är ruskig! Eller är det dom?)
Hon var på Ikea och undrade vilken storlek vi behöver på gardinstång till das music room. Min snälla mamma!
Rubriken är alltså på engelska, det står inte te-gift särskrivet och underligt stavat.
När det står en karl på balkongen mitt över gatan och ser mot en, önskar man att det fanns gardiner här i musikrummet.
Sent igår kväll började jag uppleva en lite brännande känsla under bröstet på höger sida. Inte i huden, utan där innanför. Nu har det blivit lite värre, och jag blir så nervös. Får för mig att det kan vara det ena efter det andra. Eller framförallt att det är nåt farligt.
Bra tajming när man ska vara ensam hemma hela dagen :S
Jonatan råkade dra ner min iPod på golvet häromdagen. Nu är den typ helt värdelös och glapp i hörlursuttaget.
- Jag ska återgälda dig! sa han.
Ikväll ska vi äta tacos, det var vad jag begärde.
Älsklingen har spenderat hela dagen i hufvudstaden, närmare bestämt i Canons högkvarter, där utbildning stod på agendan. I större städer finns Lush, och det brukar väl vara det jag helst besöker när jag är på besök. Dessvärre gillar inte Jonatan Lush-butikerna rent doftmässigt, det är alldeles för starkt och det sticker väl i hans snygga näsa. Vad vet jag. Jag gillar't iallafall!
Döm till min förvåning när jag ikväll blev ombedd att blunda och näsan fick känna doften av en helt ny bekantskap! Hans hand höll en oblekt papperspåse med färgglatt presentsnöre, och däri låg en härlig klump tvål - "Avowash". Dessutom hade han fått med sig en liten provbit "Lily Savon", snacka om tvålglädje.
Såklart var det inte tvålarna i sig som fuktade mina näthinnor, utan vetskapen om att min bejb tänkt på mig i taxin, frågat efter en Lush-butik nära T-centralen, stegat in, valt en tvål och bett att få den inslagen.
Kärlek.
Vilken dag! Inte nog med att jag i duschen klockan halv ett kom på att jag skulle (borde) befunnit mig på en jobbmässa på Conventum tidigare på dagen, jag har också genomfört min första intervju av slaget, fått rådet att söka jobb på Örebro ETC av självaste Maria-Pia Boëthius och nu senast blivit kontaktad för en jobbintervju på Café Deed nästa vecka.
Däremellan har jag hackat tänder av köldblandad nervositet, suttit så nära min intervjuperson i en taxi att jag hade svårt att inte skela, sett gamla bekanta som vägrade hälsa och snackat skit med Ida.
Nu lite kavring, te och naturgodis. En bra avslutning på en dag som började stressigt à la Jess men som avrundades med en rak rygg och huvud högt.
Nä, nu får jag baske mig skärpa mig. Som min syster så vänligt påpekade hade jag till och med missat en bokstav!
Jonatan drar till Stockholm för utbildning, tidigt, tidigt imorgon. Jag lovar att inte sova vidare, utan istället förbereda mig ordentligt inför intervjun. Inte vara nervös, göra mig redo. Det brukar kännas bättre då, när man vet att man inte kan ordna mer för sig, utan låta det hela falla som det sig vill.
Och så tänka positivt, det är väl lika viktigt det. Jag försöker!
Men syster, vem f-n är Uffe?
Jag är aningen nervös... Imorgon ska jag genomföra min första intervju av det större slaget, och det är inte vem som helst som samtalet ska föras med (i en taxi? På bussen?). Nej ni, det är självaste Maria-Pia Boëthius. Hon känns tillmötesgående, och jag tror att det kommer bli väldigt roligt och intessant intressant. Men vad vore världen utan Jessicas nervositet och oro?
Liksom, lyssna på det här:
1. Jag ska "lång"-intervjua en människa för första gången.
följt av
2. Människan är Maria-Pia Boëthius.
Och den här kvinnan är dessutom en förebild för mig.
Hoppas jag inte säger nåt dumt och framstår som helt dum i huvudet.
Bygglov har precis slutat. Ett inredningsprogram som jag tycker skiljer sig från många andra. Kanske främst tack vare Mija Kinning, en inredare som verkligen verkar lyssna på "kunden" och inte skenar iväg med diverse knepigheter enbart för sin egen skull. Knasigt kan vara kul, javisst, men det ska vara för de som bor i rummet, inte för att inredaren vill bekräfta sig själv på andras
bekostnad.
I lördags åkte vi ut till mina föräldrar. Ut till landet där blåsten hägrade. Jag bad Jonatan fota mig, men som om det vore jag (ni hör ju redan där att jag är knäpp). Jag blev arg för att han inte är jag(!) men sen blev jag glad igen. Mitt beteende tar ibland(...) outgrundliga vägar.
Va fan! Jag hade gjort ett inlägg med ett par bilder eller fler från tidigare lägenheter. Med texter till och sånt. Men eftersom den här bloggen är fett kass så raderade jag det. Texten var skitsvår att läsa eftersom nån bugg eller vad det nu är envisas med att ändra radavstånd hit och dit.
Gah! Här har jag suttit och pysslar i en timme. Åt skogen är det, åt skogen!
Kvällens Så ska det låta bjöd på vad jag vill kalla, kvalitétsunderhållning. Främst från Stefans (han som titt som tätt bidrar med schyssta stämmor!) lag där Amy Diamond och Fredrik Swahn ingick. Den där Fredrik alltså, vilka röstresurser! Underhållning var ordet. Förra veckans torrbollar i form av Melodifestival-gitarrplinkande-kan-inte-sjunga-Marie och den där smilfinken Sonja Aldén vars verbala utläggningar tog halva programtiden fick mig mindre road. Om alls.
Synd bara att både Max Martin och Per Gessle fick skörda sin del av kvällens frukt. Men kul att jag snabbt som pilen satte Queens We will rock you. Jäj!
Och i säsongens sista Robins försökte Felix Herngren få en vettig liten kille att "ta vara på sin ungdom och framgång". Björn Gustafsson är väl kapabel till att välja sällskap och sysslor själv. Bara för att någon är en ung kille så betyder det väl inte att sex är det enda han borde tänka på. Tröttsamt. Och så fick killen försvara sig, och förklara varför han förlorade oskulden när han var 20 (vilket tydligen är väääldigt sent enligt vissa). Lägg ner.
Kan vi inte sluta anta att alla män styrs av en omättlig sextörstan? Det är ju bara nedlåtande, mot alla parter.
Jag: Ska jag ta all ost, eller blir det för mycket då?
Jonatan ska snart iväg på ett fotojobb. En nybyggd vindsvåning ska porträtteras. My god, vad skönt det måste vara att få flytta in i en färdig lägenhet. Slippa vänta på diverse hantverkare, städare och allt-i-allo-typer. Mina planer är att ta tag i uppackning av porslin, men hur tråkigt är det inte att stå och diska flera kartongers innehåll? Dessutom med vetskapen att skåpen måste tömmas när luck-folket behagar komma.
Mia var här igår. Hon diggade "nya" köket, men jag är ju ändå tvungen att för varje människa berätta att det inte är de rätta luckorna som sitter där. Och att knoppar ska sättas upp, alternativt bytas ut. Jag längtar till dagen då man inte måste klämma sönder fingrarna för att ta fram bestick.
Under gårdagens besök blev jag upplyst om fredskallors benägenhet att dö av starkt solsken. Jag har tidigare anat oråd, men nu vet jag att söderläge inte är grejen för stackarna. Växter och jag är tyvärr inte den bästa av kombinationer. Jag älskar dem, men jag tror att det är en obesvarad kärlek. De tar hellre livet av sig själva än lever med mig.
Med risk för att vara tjatig när jag skriver om mina fysiska åkommor...
Ibland när jag har gått en hel dag, eller kanske stått mycket eller varit ute när det har varit väldigt kallt, kan jag framåt kvällen få en smärta i benen som liksom känns ända in i märgen. Jag brukar försöka förklara den här svårdefinierbara känslan med att säga att det gör ont och samtidigt fryser, i benen. Från anklarna och uppåt. Ibland från fötterna. Känslan av att frysa är nästan värst. Köld innanför huden, på något sätt...
Jag kommer så väl ihåg första gången jag upplevde det här. Jag var liten, kanske 7-8 år. Min faster hade tagit med mig ut på en promenad, och jag råkade plumsa i bäcken i närheten av hennes stuga i skogen. På fötterna hade jag mina tygskor, gula tror jag de var, och ledsen blev jag, i tron att jag förstört dem. Vi gick hemåt med mig och mina våta fötter. Det var kallt i bäcken, och jag frös.
På natten kunde jag knappt sova, det värkte något ohyggligt i fötterna, i benen. Jag ville ha sjutton filtar på mig, men ändå inte. Tyngden skulle varit av ondo, men värmen. Åh, värmen.
Idag har jag städat, stressat, lagat mat och bakat. Kvällen har spenderats sittandes men nu börjar den smärtsamma rastlösheten gro. Benen vet inte riktigt vart de ska ta vägen. Jag röstar för sängen med pyjamasbyxor, duntäcke och pläd. Överkastet av sammet är mysigt, men alldeles för tungt. Det går bort.
Det här med teve va. Det kan ju ibland vara ytterst nödvändigt för den personliga existensen (Anneli och Ida vet i alla fall vad jag snackar om). För jordklotet? Inte så värst bra. Vi som gillar att ha igång teven när vi i själva verket inte ser mot den fullt koncentrerade, utan uppskattar burkens bidragande till den i realiteten osociala miljön. Vi som har teven som sällskap. Vi som bidrar till populationens onödiga elförbrukning när vi sitter vid datorn med främmande röster som bakgrundssurr. Tro inte att jag inte skäms, för det gör jag.
Det här inlägget skulle från början handla om bristen på vettiga program på teven, en måndagskväll som denna. Men den tråden liksom tappades bort i självrannsakan. Man skulle ju nu kunna tro att jag med nya friska steg kommer kliva bort till teven och stänga av den, men nej. Istället kommer jag härmed stänga av datorn för att rikta all fokus på dumburken. Inmundigandes ett kokt ägg. Om nu inte min bättre hälft hinner stänga av teven före mig. Vad ska jag då göra? Ja, ett nummer av ETC ligger ju faktiskt på köksbordet.
Jag är aningens för trött i huvudet för att komma fram till något vettigt. Slutsats efter två stycken för långa inlägg som typ inte kommit fram till något alls. Förutom det faktum att jag är högst bristfällig.
Äsch, godnatt på er.
Från och med ikväll ska jag skapa mig en vana i och med intagande av medicin. I pillerform. Usch. Ett preparat från början lämpat mot depressioner ska testas mot min mage. Lilla mage, är du ledsen? Lite väl smärtkänslig, tydligen.
Jag tänker dock inte köpa Valios nya yoghurtshot. "Lider du av stressmage? ... lindrar mot IBS, så kallad stressmage" What? Stress förvärrar IBS, men folk kan ha ont i magen på grund av stress utan att för den skull ha IBS. Köpa yoghurtshot som kostar 40 spänn litern, bah.
Läkaren (som visade sig vara en kvinna med inte alls så konstigt namn, bara annorlunda stavning) uppmanade mig även att äta ofta, och lite, eftersom jag ju ibland får så fasligt ont om jag äter mycket eller inte alls. Det här visste jag ju redan, men det är ju trevligt att en läkare godkänner mina, ibland för andra suspekta, vanor.
På senare tid har jag inte haft särskilt mycket problem med magen, men det där går tydligen i cykler. Man kan vara symtomfri i ett par år, och sen slår det till igen. Nu är jag verkligen inte symtomfri (säger jag att jag är hungrig, ge mig mat!) men det har varit värre. I somras till exempel. Men det hör tätt ihop med stress och annat psykiskt. Magen och hjärnan, dom är som handen i handsken. Ibland är de varandras bästisar, ibland är det för hett och ibland räcker inte vanten till för att hålla värmen.
Åh, vad jag jiddrar.
Expressen hade visst inte stulit Claras bilder, hon hade själv skickat in dem när de efterlyste outfit-bilder för ett bra tag sedan, men hon visste inte att de nu skulle dyka upp i det här syftet.
Men ändå! Jag tycker att de är skitblaskor, och det finns argument efter argument för att det är så. Nu ska jag dock fokusera på den tidning jag själv jobbar med, dax att läsa tre artiklar i inspirationssyfte.
Tjo!
Låtsasjournalistiken som hägrar gör mig makalöst trött. Aftonbladet och Expressen kommer med den ena "nyheten" efter den andra, och deras sänkta pappersupplagor betyder dessvärre inte att människor slutat läsa skiten, den finns istället "gratis" på nätet. Jag brukar också surfa dit ibland, mest för att kolla vilken dynga Svensson får hällt över sig. Och ibland, sväljer.
Anyway. Det här inlägget ska inte handla om min totala avsky för den här typen av tidningar (och fler med dem) utan om ett specifikt beteende de börjat dras med. Det här med att publicera blogginlägg va, eller bilder från bloggar, hela "tipssidor" om de hetaste, coolaste modebloggarna eller inredningsbloggarna eller vad det må vara. Istället för att syssla med vettig journalistik, eller i alla fall skriva något eget, kopierar de rakt av ur bloggar. De stjäl ett par bilder, klipper in bloggarens egen presentationstext (med vissa modifikationer så att det verkar som att det visst är skribenten som själv skrivit brevet...). UnderbaraClara har råkat ut för något liknande. Expressen Fredag har stulit tre av hennes bilder, döpt om henne till Camilla (hur dum får man bli?) och tycker sig rättfärdiga detta med att hylla hennes stil. "Men vaddå, hon får ju gratis reklam, det är väl toppen? Och vi behöver inte anstränga oss särskilt mycket heller för att fylla ut den här blaskan..."
Suck.
Jag skulle vilja uppmana tjejen att skicka en faktura och ge Expressen en åthutning som heter duga. Så här får det inte gå till. Skamligt och väldigt dålig stil. Men vad kan man vänta sig?
Synd bara att jag är en fegis som inte vågar kommentera främlingars bloggar. Jag är ju en så kallad smygis. Vi får se, kanske min ilska tippar vågskålen.
Och imorgon (eller idag blir det visst...) ska jag till en läkare med mycket lustigt namn. Känns dock jobbigt att inte kunna urskilja könet på människan. Jag gillar inte karlar på det sättet. Läkarsättet. Usch.
Min profil har fått sig en uppdatering. Bort med det ena och det andra. Dit med det tredje.
Fick precis en badbombstanke - orkidédoft! Vore inte det mysigt? Eller kanske ett eget badsalt med det... Nog borde det finnas en doftolja som luktar orkidé, det finns ju för sjutton alla möjliga konstigheter.
Efter frukosten satte jag igång med bombtillverkning. Det blev två små sötnosar, gula av olivolja och med doft av rosenträ. De har inte torkat ännu, och enligt utsago kan det ta upp till ett dygn. Men så sweet!
Ibland skrattar man så mycket att man tror man ska kissa på sig. Eller iallafall bli förlamad i ansiktet.
För bara en sisodär fem minuter sen kollade jag och Jonatan på en mängd filmer han spelat in med sin mobil, och ja, det går att skratta åt oss. Kanske mest mig, men det beror väl på att det är han som filmat... "Jess försöker gå hem från krogen", "Hysterikan pysslar med manisk städning" och "Jonatan filmar Rilles lägenhet Eller När effektivitet fick ett skäggigt ansikte" är klassiker vid det här laget.
Nu blev det här kanske väl internt och ointressant för alla utom mig och personen mitt emot.
