Låt mig säga en sak, eller två

Bygglov har precis slutat. Ett inredningsprogram som jag tycker skiljer sig från många andra. Kanske främst tack vare Mija Kinning, en inredare som verkligen verkar lyssna på "kunden" och inte skenar iväg med diverse knepigheter enbart för sin egen skull. Knasigt kan vara kul, javisst, men det ska vara för de som bor i rummet, inte för att inredaren vill bekräfta sig själv på andras
bekostnad.

Att personer av kvinnokön i familjen allt som oftast får hjälpa till i syhörnan och de av manskön i byggartagen är en femma vi kan diskutera i ett framtida inlägg.

Min tolkning är att Mija inreder, till skillnad mot många andra "tv-inredare", med långsiktighet i åtanke. Rummet ska inte bara vara roligt vid första anblicken, det ska även gå att, hör och häpna, bo där. Det är inte lika lätt att måla om och köpa lite nya textilier som en del vill hävda. Dels för att människor kanske faktiskt inte har råd att köpa en ny matta eller nya gardiner och sjutton nya kuddfodral för att den där limegröna nyansen börjat reta kräkreflexen efter fyra månader. Men kanske framförallt vill jag ifrågasätta "slit inte men släng gärna"-tendensen. Hallå slösa resurser?

Själv skulle jag behöva en gardinstång här i musikrummet, för att sätta upp gardiner och slippa bjuda på denna enorma insyn. Men jag kommer hålla mig till en svart. Det blir bra det.

Och som vanligt kan inte flickan som skrivit inlägget bestämma över radavstånden. Suck.