Tisdagskrämpor

Med risk för att vara tjatig när jag skriver om mina fysiska åkommor...

Ibland när jag har gått en hel dag, eller kanske stått mycket eller varit ute när det har varit väldigt kallt, kan jag framåt kvällen få en smärta i benen som liksom känns ända in i märgen. Jag brukar försöka förklara den här svårdefinierbara känslan med att säga att det gör ont och samtidigt fryser, i benen. Från anklarna och uppåt. Ibland från fötterna. Känslan av att frysa är nästan värst. Köld innanför huden, på något sätt...

Jag kommer så väl ihåg första gången jag upplevde det här. Jag var liten, kanske 7-8 år. Min faster hade tagit med mig ut på en promenad, och jag råkade plumsa i bäcken i närheten av hennes stuga i skogen. På fötterna hade jag mina tygskor, gula tror jag de var, och ledsen blev jag, i tron att jag förstört dem. Vi gick hemåt med mig och mina våta fötter. Det var kallt i bäcken, och jag frös.

På natten kunde jag knappt sova, det värkte något ohyggligt i fötterna, i benen. Jag ville ha sjutton filtar på mig, men ändå inte. Tyngden skulle varit av ondo, men värmen. Åh, värmen.

Idag har jag städat, stressat, lagat mat och bakat. Kvällen har spenderats sittandes men nu börjar den smärtsamma rastlösheten gro. Benen vet inte riktigt vart de ska ta vägen. Jag röstar för sängen med pyjamasbyxor, duntäcke och pläd. Överkastet av sammet är mysigt, men alldeles för tungt. Det går bort.