Och hon fällde mer än en tår

Och så blev där, återigen, ett rejält glapp. Har en längtan efter att skriva, men har tydligen svårigheter att berätta när det händer mer stuff än vanligt.

Så jag kanske bara bör låta historien passera och istället dela med mig av efterskalvets bittra sötma.

Det där var nog mestadels en snygg mening som jag önskar kunde följas av tänkvärda ordsammansättningar, men det får vänta tills några sådana finns att plocka fram.

Fast egentligen finns där ju en händelsekedja som skulle kunna passa in...

Under min gymnasietid brukade jag och mina väninnor drömma om att möta de där sanna "rockers"-killarna, den bra typen (inte de som hänger sig åt klyschan), som skulle kunna matcha oss rocktjejer som var kreativa och faktiskt (faktiskt används här i syfte att verkligen få dig, kära läsare, att förstå att vi plinkade och trummade, komponerade och arrade på egen hand, vi var inte enbart patetiska stalkers) kunde spela musik. De killar vi umgicks med, som också musicerade på mer eller mindre lediga stunder brukade ofta dissa vår musik, och till viss del oss, men vi visste att det någonstans där ute fanns vettiga killar för i alla fall de av oss som fortfarande var singlar.

I ett dagboksinlägg på ett community skrev jag en gång följande:

en dejt med framtiden
Tisdag 16 mars 2004 22:58

på fredag. på fredag skola min framtid diskuteras med syon. tack. jag vet ungefär vad jag vill, men hur? och är mina planer verkligen värda att satsa på? hm. jag vet vad jag är bra på, men ändå liksom. Örebro universitet - filosofi, byggteknik, Göteborg - arkitektur. jepp, det låter väl fint. magisterexamen i arkitektur, barn när man är 45 och en fet jävla hund. gaaaah. tänk om man kunde nöja sig med mindre? jag vill inte att livet ska rinna iväg, jag vill inte bli en gammal kärring till morsa. jag vill vara cool, tatuerad, bo i ett kråkslott med sammetsgardiner, ha en rocker till snubbe och baka bröd. jajamen! alltsammans medan mina barn slår på instrumenten och målar söta små tavlor med vampyrer. yeah! några tips, någon? tänkte väl inte det heller.

Jag kan i alla fall bocka av två saker på den något luddiga listan... Och där kommer vi till denna säsongens sorg; ljuva bitterhet; glädje; saknad.

När man blir kär i en musiker till man, då får man inte heller glömma att ta med en sak i sina beräkningar:

Ensamheten.

Jag glömde det inte, jag bara hängav mig åt det ljuva vi ibland kallar förnekelse. Det där som får oss att kunna leva i nuet och glädjas åt det som ligger bredvid oss i sängen, eller åt barnbarnen som hälsar på en sista gång, innan färden mot pärleporten slutligen inleds.

Att man inte blir rockstjärna enbart genom att hålla sin älskades hand när hon får en panikattack eller när mjölken inhandlas, det vet jag. Det har jag varit införstådd på hela tiden. Rockstjärnan repar som fan. Rockstjärnan spelar in ett album. Rockstjärnan åker på turné. Det jag så duktigt slagit bort är tanken på att rockstjärnan inte kommer vara hemma. Det kanske inte går ihop i ditt huvud, kära läsare, men förnekelsen säger mig att han visst alltid kommer vakna bredvid mig, och när jag går på stan kommer jag kanske inte se hans ansikte på affischerna, men likväl anledningen till varför han gör det han drömt om hela sitt liv. Men så, pang, verkligheten närmar sig och jag gör allt för att bara glömma, glömma helvetet. För det är vad det är för mig just nu, ett helvete. Tanken på att den här sommaren, trasig och uppbokad som den är, kommer bli ett slags adjö, vill inte försvinna ur min skalle. Och det gör mig förbannad och ledsen.

Saker och ting förändras. Våren 2004 visste jag vad jag skulle göra av den del av min framtid som enbart inräknade mig själv, men jag visste inte hur. Nu vet jag inte vad jag ska göra av mitt vuxna liv, men jag vet hur jag vill spendera den; framtiden. Med dig, min Jonatan.