Vincent?

Så har det visat sig att Vincent inte alls är en liten gubbe, utan en... Tjej! Det ska flytta hit en tjej om lite mer än en vecka, smaka på den ni. För mig går det inte riktigt ihop, det ser väl vem som helst att det där är en liten Vincent?

Men ja, mamma, veterinären och alla ni andra: Vi ska fundera ut ett namn som matchar kattens kön. Inte för att den behöver veta vilken toalett på krogen den ska besöka eller huruvida gynekologen eller urologen kan besvara livets stora frågor, utan för att det kan upplevas som lite konstigt att säga: "Men hej Vincent, lilla gumman". Man är ju tyvärr ganska ingrodd i sina föreställningar om hur saker och ting borde vara.

Svarta tår(ar)

Idag konstaterade jag nackdelen med att ha en chef man gillar - man får dåligt samvete om man får migrän och inte kan jobba. Mer dåligt samvete än annars alltså.

Så, migrän. Förra hösten var ju helvetisk, från slutet av augusti till typ februari hade jag attack efter attack. Till slut blev det bara bisarrt. Nu ska jag inte göra en Hönapöna av dagen, utan försöka att inte tänka på det. Att vara orolig leder bara till mer smärta. Det är väl just därför mitt huvud rasade idag, som följd av ett antal dagar av stress och oro. Och värme, den här förbannade värmen.

Och jag har lyckats fatta ett beslut. Vad det rör spelar er ingen roll, huvudsaken är att det är gjort. Det är frustrerande att veta att människor (du, jag och alla som vi känner - för att dra det hela till sin yttersta spets) riskerar att bli sårade either way, och att man dessutom beter sig som ett as på vägen. Utan att rå för det.

Nu är det nog bara jag som kan bli ledsen (och chansen finns att det inte ens blir så), och fem myror är faktiskt fler än fyra elefanter, oavsett hur tjock hon är.

Men nu ska jag ta mig till köket och diska, det ser för jävligt ut ska jag säga. Det gör det visserligen överallt här, och tanken på att det inte kommer städas förrän tidigast söndag ger mig ångest. Sen ska tånaglarna bli svarta, ska man på kalas så ska man.

mitt hjärtas skri i världen

Jag har ett beslut att fatta. Snarast. På arbetstid läser jag en bok som jag hoppas ska kunna hjälpa mig att välja mellan de två. Svaren har jag, men frågorna hopas.

Money, it's a hit

Hi hi, nu har jag fått min första slussvaktslön. Två kvällar i juni visserligen, och vi fick sluta lite tidigare, men det var ändå mer än jag räknat med. Tjoho!

Jag fick jobba den här veckan också, så när lönespecifikationen dimper ner strax innan den 25:e nästa månad lovar jag att dansa runt i ring litegrann.

Jessica goes Ellen?

Alltså, den första tiden jag jobbade på lagret och såg alla (inklusive sambon) köra omkring i sina skjutstativtruckar tyckte jag att det såg fasligt ruskigt ut. Fascinerande, ja, men ruskigt. Försökte tänka på mig i en sån där, och det gick inte så bra. Kan knappt föreställa mig styra något över huvud taget, en cykel kan vara utmaning nog ibland.

Men allt efter som tiden har gått har jag funnit en växande dragning till den där röda makapären. Alltid har det sett och låtit (förlåt mig, alla macho truckförare där ute, jag är förmodligen ensam om detta så ta't lugnt) ganska gulligt. Svisch, svosch, tut tut. Det trycks på spakar(?) och lyfts grejer i en rasande fart. Dessutom, när man sitter på min stol i cirkus åtta timmar och ser fram emot att truckarna, i vilken form de än må anta, ska köra förbi, låta lite i min läsevärld, lär man sig att höra skillnad på olika modeller. Jag vet när höglyftarna (skjutstativtruckarna) är på väg, när softa snubben som städar rullar in med sin motviktstruck, när plockarna kör med siktet inställt på en cigg i rökrummet i mitt hood, och när Jonas kommer farande fram nästan ostoppbar i en dånande fart. Jag är inget fullfjädrat proffs ännu, har ju bara suttit på stolen 16 kvällar, men jag brukar ägna mig åt att gissa vem som kommer härnäst. Oftast har jag rätt, inte bara på truckmodell, utan också på förare. Alla har ju sitt temperament bakom ratten, så att säga.

(Jag låter väldigt obehaglig, jag vet... Men med tanke på att jag också har läst sex stycken böcker så förstår ni att lyssnandet efter truckarna inte är det enda jag gör.)

Det vore ganska fräckt att fixa ett truckkort, om man bara vågade. Dessutom, med den här kvinnan som förebild, vilken grej, vilken truck. Ellen Ripley, henne skulle dom ha på DHL, det säger jag bara. Hon skulle fixa de där 15-liters Champagneflaskorna i ett nafs.

Förmodligen världshistoriens längsta inlägg rörande ämnet "Jag har glömt att köpa sköljmedel"

Det är inte helt lätt att bo i hyresrätt ska jag säga. Särskilt inte om det råder tvättförbud på söndagar.

Jonatan jobbar idag, han började sju och slutar när det är klart, men typ senast 15. Eftersom min talang varken är efterfrågad eller nödvändig på lagret har jag en lördag för mig själv. På listan (som jag skrivit på egen hand, bör tilläggas, jag fann den inte på matbordet efter att han gått till jobbet) över saker som Jessica ska göra stod följande:

tvätta mellan klockan 7 och 10

vika ren tvätt som legat alldeles för länge

städa hela förgrymmade lägenheten

duscha (ha ha, som om jag inte brukar göra det)

Fem minuter i sex kom jag på att jag glömt köpa sköljmedel (och nä, i min värld kan man inte tvätta utan det) och där sjönk hela dagens och helgens och veckans planer i stöpet. Kanske inte helt och hållet, men nästan... Såhär va. Vi ska vara borta lite nästa helg, och för att ha rena kläder då måste jag tvätta på torsdag, men för att ha kläder och annat nödvändigt innan det var jag tvungen att tvätta idag, för senast jag tvättade var i tisdags, och det är helt omöjligt att låta det gå mer än en vecka mellan tvättillfällena. Och i vår tvättstuga är det ypperligt svårt att tvätta ena dagen och boka en ny tid följande. Trångt äre.

Strax efter sju knatade jag till tvättstugan, i hopp om att det skulle finnas en ledig tid på måndag förmiddag. Nej då, det gjorde det inte, för vår tvättstuga är dryg och suger röv. Så först på tisdag har jag tvättid och det rubbar min värld något otroligt. När timman inte längre är okristligt tidig ska jag ringa mamma och fråga om jag får tvätta en maskin eller två hos henne imorgon...

Men åter till källan för denna ondska. Tvättförbudet på söndagar. Och alla andra röda dagar (ni kan ju tänka er hur en vecka i juni kan se ut, när det är pingst och all möjlig skit. Tre dagar fick man tvätta under en hel vecka, och vi är ganska många som delar på tiderna, tre dagar!). Vet ni varför? Därför att det bor en massa äldre människor här, vars uppfattning om sysselsättning är en aning förlegad. Söndagar är inte längre vilodagar, det är en ledig dag för människor som jobbar under veckorna. Och vad gör man en ledig dag? Jo, man kanske handlar lite, sover lite längre, snyter ungarna lite mer noggrannt, bakar en kaka, TVÄTTAR sina kläder man skitat ner under arbetsveckan?

Tvättförbudet på söndagar beror inte på att tanten i lägenheten ovanför kan bli störd av maskinerna (hon är ju hemma hela dagarna, varför ska hon bli mindre störd en onsdag än en söndag?), det handlar om gamla näst intill fascistoida uppfattningar om hur världen SKA se ut, snarare än hur den faktiskt ser ut. Och så det där om att vilja bestämma över andra människors liv, förstås. "Jag har då aldrig behövt tvätta på söndagar, söndagar skall vigas åt steken och plantorna och gungstolen och jag kan bara inte förstå hur dom tänker nuförtiden. Tvätta, på en söndag? Vad har skett med veckornas bestyr och helgens lugn?"

Och för er som fortfarande tror på teorin om tvättstugan som störningsmoment: Jag har bott i tre andra fastigheter med tvättstuga i källaren, och där har man fått tvätta till så sent som 23, varje dag. Kan ni tänka er, vilken härlig tid det var. Däremot har jag tittat på ett par lägenheter i typiska Pelargoner-kvarter, och där råder samma regel som här - ingen tvättning söndagar och bovärdens svar på min uppenbart irriterade fråga kring det löd som följer: "Av gammal vana."

Varenda kotte vet ju att vanor av ondo är till för att brytas.

Det är en dag imorgon också

hi hi ha ha ho ho hiii iiiih hi hi

En kopp te, sen bums i säng för trött fröken!

I fall

När andra tar vara på värmen som enligt rykten nått oss (jag sover, lagar mat och jobbar så jag upplever om möjligt en eventuell värmebölja på väg till bilen, och förbannar den i så fall iklädd jeans och jobbskor) drömmer jag om hösten. Den här bilden togs i våras, men den får mig att tänka på hösten. Och att jag med största sannolikhet kommer att behöva göra en Björn Skifs innan jag fyllt 50. Motvilligt, skall tilläggas.

(foto: Jonatan Tjäder)

Slussvakten läser

När det var 15 minuter kvar på måndagens jobbpass hade jag läst ut John Ajvide Lindqvists "Hanteringen av odöda", och påbörjade därefter Karin Fossums "Jonas Eckel" (den är supertunn, typ 150 sidor och handlar om en lagerchef, jag var ju bara tvungen! Inga andra liknelser med verkligheten än det där med lagret, vill jag poängtera). Typ 12 sidor hann jag med innan folk ivrigt började stoja omkring mig (de där sista minutrarna innan utstämpling alltså, vilken scen!) och det var allt den boken fick veta av mig.

När Jonatan var sängliggande igår (han mår betydligt bättre idag) läste han "Jonas Eckel" och jo, mina tidiga aningar om att den inte var en höjdare liksom bekräftades tusenfalt. Det tar emot att påbörja en bok och inte läsa klart. Men varför ska jag viga min tid åt något jag inte tycker förtjänar den? Man ska inte tvångsläsa böcker, punkt slut.

Idag valde jag en favorit ur bokhyllan. Jag har nämnt den på min bloggpresentation och uj uj, den är så rolig och smart. "Goda Omen" av Terry Pratchett och Neil Gaiman rekommenderas varmt. Imorgon kommer jag ha läst ut den och nu är jag rejält sugen på en King-skräckis. "Pestens tid" har jag börjat läsa varje sommar sen 2002, men aldrig kommit längre än en sisodär tredjedel. (Jag lånade den till en början av min syster, men hon tröttnade på att jag aldrig läste klart den och det hela slutade med att hon med lite hopplös ton sa: "Behåll den") Inte för att den är dålig, absolut inte. Tvärtom. Men just vid den eran satt jag faktiskt hellre inne och ritade upp min egen fantasivärld på papper, oavsett väderlek.

"Pestens tid" läses just nu av sambon, vilket talar emot att jag ska ta med den till jobbet (fastän han ju också är där och inte har förmånen att läsa litteratur), den är inte i pocketformat vilket också talar emot eftersom den tar mycket plats och jag vill inte att det ska se ut som att jag ska tälta inne på lagret. Hm, ja, vi får se.

Well, jag ska väl sova nu.

Oh, sister

Ni skulle se Jonatan. Han kan knappt röra sig i sängen, jag får hålla i glaset så han kan dricka med sugrör. Helt utlämnad. Alldeles nyss försökte vi resa på honom, så att han skulle få gå på toaletten innan jag rusar till Apoteket, istället höll han på att både kräkas och svimma. Så nu ligger han där igen. Jag har gett honom sockervatten, men han behöver äta mat också. Det är inte lite jobbigt att se den man älskar såhär.

Inget jobb för någon idag. Jag kan omöjligen lämna honom ensam där på sängen. Ibland behöver man vårda. Tillreda sockervatten och smörja ryggen som värker något groteskt.

UPDATE: Jomenvisst, han svimmade sittandes på sängkanten när jag smörjde hans rygg med Voltaren. Ruskigt obehagligt. Han föll åt ena sidan, jag försökte hålla något sånär koll på vart han hamnade (lyckades undvika att huvudet föll in i sängbordet, men näsan blev tryckt mot golvlampans fot...) men det var svårt att styra en totalt avslappnad vuxen mans kropp. Det läskigaste var att han inte blundade, fastän han var avsvimmad, utan blinkade snabbt med ögonlocken och innanför rullade ögonen. Lägg därtill lite spasmer i ansiktet och en grönblek hudton. Fy fan. Jag höll på att få panik, men vad hade blivit bättre av det?

Efter dramatiken tvingade jag i honom lite flytande matersättning (han hade inte ätit sen igår kväll, och det här hände vid 15-snåret. Inte bra) och en stund senare tog han sig till soffan och åt kräftsalladen jag köpt med åt honom. Självklart bytte jag ut sparrisen mot purjolök, just the way he likes it.

Sömnbrist och en massa annat

Varje vecka ska väl i alla fall ha en rutten dag. Låt mig meddela att idag är en sån dag! Nu sjunger vi allesammans: Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för idag är det Jessicas ruttna dag, hurra hurra hurra!

Känns jobbigt att avverka den redan nu, jag menar, det återstår ju ett antal dagar den här veckan. Hur stor är sannolikheten att det inte blir en till som luktar härsket kött?

Till min lista som redan var diger, kan nu tilläggas en praktiskt taget invalidiserad sambo. Vi har fått hans gamla megatunga skrivbord sålt, men för 600 spänn vill man inte ha en karl som ligger orörlig i sängen. Den där ryggen alltså, den är trasig nu. Har gett honom diklofenak och en tunntunn pocketbok, men jag vette tusan hur det blir med jobbet idag... Skit också.

Nostalgi och längtan

Jag kan ju inte stänga ner och låta det förra inlägget vara det senaste. Det går ju inte bara för sig. Nä, något man presterat känns som en bättre godnattsaga. Jag snubblade över bilden ni ser här först, överst, och kände hur det knep till i hjärtat. Och så var jag tvungen att fortsätta, leta lite efter fler av samma sort. Från en gammal tid, kanske inte bättre, men alla bilderna nedan vill jag ändå anta kom ur en positiv stund.

"Pianisten" - ur en bildserie från en session hösten 2005. Bandet hette Coy och finns inte längre. Min Jonatan sitter ihopkurad till höger.

På tal om Coy. Olle the drummer man stiger av scenen. För sista gången i denna konstellation. Sista spelningen alltså. Och inte många visste.


No words necessary.

Happy times.

Jag tackar krypet som anföll hennes hals, denna magiska höstdag.

Allt jag hade när jag år 2003 for till Polen och Auschwitz var en engångskamera. Hem kom jag med makabra intryck och en resväska fylld med billig sprit.

Självporträttets upprättelse.

Historien från hallen ovanför

För er som känner mig, eller min karl (han brukar tendera att upplysa om detta faktum), är det här med att jag tar självporträtt ingen ovanlig grej. Här nedan får ni (jag vet inte varför, vi kan väl anta att jag är lite wild'n'crazy såhär efter jobbet) bevittna några av de tidigaste verken. Jag vågar inte gissa på antalet liknande bilder som finns i arkivet, men jag kan konstatera att communityt Folkrepubliken Karelin (och föregångaren Kreml, om mitt minne inte helt sviker) fick både mig och en hel del andra att sätta igång jakten. Efter en snygg presentationsbild alltså, med blandade resultat.

Mycket nöje! Öhö.

Brunögd och blond hon var, liten och rar.

Min far ifrågasatte mitt val att bära sjal inomhus. Det var ju ganska varmt. Vad han inte visste(?) var att den döljde festens misstag...

Man kan undra vad som hänt med mitt hår? En gång i tiden var det tydligen både tjockt och lätthanterligt. Nu har lockarna tagit över totalt!

Ja, som ni ser är alltså inte en web-cam från sent 90-tal att föredra. Ej heller belysningen i husets hall. Men jag tror minsann att jag har finslipat de flesta egenskaper sen min bittra gymnasietid. Bortsett från att våga byta frisyr stup i ett.

Badrums-Benno

Ha ha, nu får ni en ful bild igen. Men ärligt, det går snabbare att dra fram mobilen och sätta i sladden i min dator och vips. Det andra sättet är bättre, snyggare och betydligt trevligare dock. Jag lovar fina bilder inom en snar framtid. Om inte för er skull, så i alla fall för min egen. Det känns som en evighet sen jag sist höll i kameran, tryckte av och redigerade. Mmm, saknar.

Men det var ju inte det som var grejen med det här inlägget. Vi har ju som synes två CD-pelare till salu, men den svarta behöll vi för oss själva. Vår lägenhet är sketabra på många sätt och vis, men badrummet är dess akilleshäl. Ingen förvaring of what so ever. Förutom det omåttligt opraktiska skåpet över handfatet, i vilket man inte ens kan justera hyllplanen. Förra hemmets badrum var större och hade plats. Liksom det förrförra, men det var å andra sidan varken jättefräscht, snyggt eller trevligt.

Efter en lång utläggning, så till huvudrätten: nu har vi alltså lite förvaring där inne. Tack, Benno.

Och hm, nä, den silvriga kakelplasten blev visst inte inhandlad den där dagen. Det blir nog av i helgen, när alla andra är ute och bränner kosing.

Sky Blue

Vet ni vad jag gör just nu? Nä just. Jag mumsar (och bränner mig...) på nybakade blueberry corn muffins (alltså blåbärsmajsmuffins, för att låta lite mindre hipp). Jag såg Leila göra dem på teve och blev så sugen. För ett par veckor sen. Men det var gott ikväll också!

Ni får ingen länk till receptet för sidan är tydligen nere. Den verkar känna sig lite blå, så att säga.

An ordinary day som slussvakt

Jag tänkte att ni kanske ville hänga med en sväng med mig som arbetare. Vad sägs? Vi börjar hemma...

Eftersom jag inte direkt utför något som kan smutsa ner mig har jag inte fått några jobbkläder. Buhu, ni skulle se brallorna killarna från Arena springer runt i, hur snygga som helst (mycket snyggare än de som Proffice och Texab har, sschh). Mina vanliga jeans jag hade till en början har fått ett hål större än Mullhyttan och jag känner att det är aningens olämpligt att visa innanlåret och underbyxorna på arbetstid. De jag har på mig på bilden är sköna, men har en ful konstgjord slitning på rumpan, så den vill jag inte visa. Nu börjar det dock bli ont om plagg ur täcker rumpan och som inte är klänning eller festliga-sortimentet hemma. Borde kanske försöka få tag i ett par brallor ändå...

Vroom ut till DHL. Men ibland är det jobbigt att åka bil också. Om det är megavarmt och så. Då får man veva ner rutorna och låta håret leka.


Men inne på lagret är det lagom svalt och skönt. Och kolla in skorna! Jag går runt och känner mig tuff minsann.

Jag och min snygga jobbarkompis brukar äta mat ihop :) Han är lite galen men jag gillar honom ändå! Vanligtvis dricker vi vatten till maten, men är det fredag är det klart man festar till.

Och detta, mina vänner, är Wiener melange. Jag vågade gå fram och hälsa i torsdags (händelsen som resulterade i en smärre koffeinchock, ni vet) och sen dess kan vi inte hålla oss ifrån varandra. I fredags trodde jag att det var tack och adjö, men för en stund sen fick jag veta att vi ses imorgon igen! Jag vill tacka Jonas, kaffemaskinen, Jonatan, Andreas (vem är du, vem är jag?) och alla som någonsin har stöttat mig.

Jag ska alltså jobba kväll den här veckan också. Tacksam är man, som har en arbetsledare som styr upp så väl. Men jag tycker lite synd om er goa människor som går miste om mig. Vad sägs om att jag bjuder på en öl eller kaka vid ledigt tillfälle? :)

Till salu

Nej, ni får inte köpa våra själar. Men lite möbler kanske sitter fint det också?

Var vänlig notera min högkvalitativa illustration.

Stupid people do stupid things

Åh, vet ni hur dumt det är av mig, att sitta här klockan 3 på natten? Jonas kanske hör av sig imorgon och ber mig jobba first thing on monday morning. Då behöver jag ju stiga upp ur den varma sängen om lite mer än en dygn! Hujedamej, nu när jag skrev det blev jag nästan rädd.

Här måste sovas.

Man kanske(?) kan tro att jag varit ute på galej, men se där, inte alls. Jag drack vin och likör igår, förvisso, men ikväll har vi burit och packat upp och monterat ner och monterat upp och möblerat om. Jonatan har nämligen ett nytt skrivbord som jag är fasligt avis på. Nypris hos Mio är 2800 kronor. Vi fick det för 400 i Nora - ett kap, som man säger. Tro inte att jag kommer kunna skaffa ett likadant såvida inte just ett sånt kap landar i mitt knä. Men schnyggt vore det med två, jorå.

Snart ska vi ha fest här i lyan, oavsett om Öbo hunnit ge oss våra nya köksluckor och rena fönster, så det så!

Perspektiv

Min mor i telefon: Pappa o jag är lite osäkra på Vincent...
Mitt hjärta bakom bröstet: Han har brutit benet, nu dör jag
Min mor i telefon: ...vi vet inte om han är kille eller tjej...
Jag: Jaha, var det bara det.

Själv tycker jag att den lilla katten kan heta Vincent oavsett. Det ska ju ändå knipsas och snipsas. Jag verkar dock vara den enda med denna avslappnade inställning.

Det ständiga objektet

På Nerikes Allehandas sajt kan man beskåda ett bildspel av Marc Femenia. I någon slags temaserie som handlar om tatueringar har han fotat fyra personer och man kan ju anta att det är tatueringarna som ska vara i centrum. En äldre herre, en yngre, en äldre kvinna, en yngre.

Nu har jag inte lyssnat på ljudfilen, utan bara sett bilderna. Men ändå. Alla bilder fokuserar på tatueringarna, förutom en. Den yngre kvinnan liggar på en soffa iklädd klänning med hög slits. Männen och den äldre kvinnan står rakt upp och ner på samtliga sina bilder, bara sådär. Plain and simple. Det är tyvärr inte konstigt att den 26-åriga Jessicas tatueringar inte är huvudsaken, utan hennes kropp. Hennes blottade spiror, som, ja, inte ens har några tatueringar. Hon är ju en ung kvinna.

Jag försöker inte göra tjejen till nåt offer, hon tycker nog att hon är skithet på bilderna och fotografen var säkert jävligt nöjd där hon låg. Men jag skulle aldrig ställa upp på den där skiten. Varken som modell eller fotograf. I min roll som just fotograf är jag alltid extremt vaksam på vilka signaler en bild kan ge. Vilken symbolism och vilka associationer som skapas. För jag vill tamejfan inte vara med och bidra till en objektifiering kring mitt eget kön, såväl som andras.

Fler titlar, om än långrandigt

Ja, ni kanske undrar vilka fler böcker jag avklarat, och vilken jag precis påbörjat? I ganska många månader, ja kanske till och med sen i höstas, har jag trulat med John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in". Inte för att den var dålig, utan för att jag sen jag började läsa på universitetsnivå haft svårt att läsa böcker. Kanske kan jag till och med skylla bristen på lust på min svensklärare Gunhild, som så ivrigt propsade på oss 17-åringar Hjalmar Bergmans tråkböcker - mest för att han liksom vi var Örebroare. Lägg därtill ständiga förhör om vad som stod i vareviga kapitel (och nåde den som glömde namnet på författarens systers karl eller liknande för mig ännu totalt onödigt vetande). Ja, för mig kan sysselsättningar av tvång ta bort all förmåga att med glädje utföra dem.

I alla fall. Jag hade kommit en tredjedel in i boken, och läste ut den på mindre än två jobbpass. Ja, den var kanoners och jag ser fram emot filmen (som skulle ha släppts på bio i våras, men av kapitalistiska skäl istället har premiär runt Halloween). Efter den följde Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden", den andra i hans Millennium-trilogi. Bra bra bra. Jag längtar efter att få läsa den avslutande delen när den släpps i pocket-format i augusti!

Sen gick det nedåt. Dan Brown, som är mest känd för DaVinci-koden inledde sin författarkarriär med "Gåtornas palats". Typ samma story, om än ett annat äventyr. En kvinna och en man. En jakt och ett mysterium. Läskiga typer som jagar. Och klyschiga och trista personbeskrivningar. Är det inte lite underligt att man som läsare som mest har ett hum om den manliga huvudkaraktärens fysik och behåring, men vet hur kvinnans bröst känns?

Turen gick således till herr Koontz. Och jag plöjde åkern fastän linserna jävlades så in i helskotta. Nu har traktorn återigen kört hem till John Ajvide Lindqvist, och "Hanteringen av odöda". Började läsa ikväll och hann med en sisodär 30 sidor, ack och ve. Den är jobbig just nu. Att läsa om människor som förlorat de som ligger dem närmast om hjärtat, dem som hjärtat slår för, existerar för, beredda att själva sluta pumpa för... När jag gick upp till fikarummet och hängav mig åt kaffemaskinen läste jag istället om smink och antecknade fult i min kalender vilka inköp jag behöver fundera kring. Sorgen tar jag upp igen imorgon.

God natt på er, nu måste här sovas. En jobbintervju kallar klockan 10, på andra sidan stan. Alltså behöver jag gå upp en sisodär halv 8 och jag kommer förmodligen se lika obehaglig ut som den odöda på bokomslaget när jobbtimman slår sent.

Kaffestinn

Hemkommen efter ett jobbpass. De jag vaktar porten åt slutade tidigare (ingen som åker igenom = port stängd = ingen arbetsuppgift), så jag satt i fikarummet och testade kaffemaskinen sista timmen. Oj oj, ni kan ju tänka er hur jag ser ut. Har förresten läst ut min fjärde bok på elva kvällar som Slussvakten. Den senaste i raden är "Ansiktet" av Dean Koontz. Efter många års hörsägen kring denne mans genialitet (och en del tjat om att släppa till) har jag så blivit av med Koontz-oskulden. Min syster lär va stolt, han är ju hennes favvo! (Syster, vilken är din favoritbok av honom?)

Till en början var jag lite skeptisk. Jag hängde inte riktigt med, men anade att det helt enkelt handlade om att jag inte var riktigt van att läsa hans typ av berättelser. Efter den 613 sidor tjocka mardrömmen är jag nu såld. Om än ypperligt irriterad på översättaren och korrekturläsarnas slarv. Det stavas inte picknickkkorg, man glömmer inte första bokstaven i ord, och man får faktiskt hålla reda på vem som säger vad. Den sista retstickan kanske var Koontz himself? Ingen är ju perfekt.

Nåväl. Strålande litteratur som fick mig både rädd, rörd och tårögd. Läs, läs, läs!

Allt har en förklaring

En gammal bild från ett annat år. En fotosession med bandet This Morning Orchestra, som resulterade i najsiga bilder (som jag fortfarande är nöjd med) men inte så mycket mer. På deras hemsida heter jag Johanna och de har misshandlat mina bilder genom att "trycka ihop" dem. Proportionerna är inte som de ska, med andra ord.

Det är sorgligt.

(Om ni vill se fler bilder är det bättre att ni kollar HÄR, än på deras hemsida. Det ser ju bajs ut där jöh.)

En liten blogg

Jonatan + Danne + Anneli + Jessica

=

Jannica

Vad vi vill är ännu lite oklart. Men häng på vetja!

UPDATE: Första bestämda kategorin kom vi på när vi hängde hemma hos Anneli och spelade kort tidigare ikväll. "Dagens ord" är namnet, och tanken är att vi, när vi träffas, ska googla eller wicka ett ord. Och redovisa.

Lite mindre fett nedtill bara

Det skulle visa sig att hon inte var ensam om associationen. Hennes man skickade ett paket med posten.

Kavalkad eller kaskad?

Jag känner att det är för mycket text här just nu. Därför bjuder jag er på en liten kavalkad mobilbilder (bortsett från den Anneli tagit med sin Kännånn) av skiftande kvalité. Mestadels dålig sådan. Bortsett från Annelis förstås!

Vincent å jag, Vincent å jag...

På väg till Öland!

Och där blev man bränd av solen.

Men annars vare kanonkul, som Benjamin skulle sagt. Öland får 5 toasters, kanonkul!

(foto av Annelisan, och öööhm, min hand ser helt enorm ut. Det är den inte.)

@ Piiis änd löööv. Min mobil tar bilder som får den porträtterade att se ut att medverka i tvivelaktig produktion.

Och får folk att se ut som spöken.

Det här är ingen modeblogg, men jag har också kläder på mig. En vippig spetstopp och ett par gröna skor gör Peace & Love fint. Och ger skoskav. Ojdå.

He he, kul med drive in-festival! Men egentligen var vi instängda.

Whattodo?

Nu har min dator fått energi åter. När sladden sattes i kändes det nästan som att kissa efter lång tids väntan. Ni har alla varit med om det!

Hursom. Dagens göromål: tvätta håret (det blir lätt projektliknande när man har ett hår from hell och jobbar kväll), laga nån slags mat med kycklingfilé (exakt vad kvarstår) och ja... Inte så mycket mer. Ja jobba också, men det visste ni ju redan.

Åh, jag har inte ätit frukost än. Dumma fröken.

Datorns batteri tar snart slut

Hjälp. När som helst kan det komma intravandes HANTVERKARE för borrning i vårt hem. Inte den sortens hantverkare vi väntat på sen januari månad, utan några vi inte ens efterfrågat och som vi inte behöver. Ha ha, ironi!

För övrigt läste jag ut Stieg Larsson-boken igår på jobbet. Uppskattningsvis tar det mig cirkus 20 (kanske 22) timmar att läsa 630 sidor. Ja, jag är inte en snabbläsare och dessutom kan jag inte hänge mig totalt åt det, jag ska vara vaksam. Har faktiskt ett jobb att sköta. Ha ha, igår var det en kille som undrade om jag hade straffarbete. Jag får faktiskt betalt, jag trivs (bortsett från rumpan), och har varit med om betydligt värre. Och det borde finnas fler arbetsledare (men nu blev jag lite osäker på titeln... Aja, han bestämmer i alla fall!) av den sorten jag har, ute i världen. Bra karl.

Den stora frågan nu är dock vilken bok jag ska läsa med början idag. Hallå, vilken? Den behöver vara rafflande, eller i alla fall väldigt spännande. Inget långtråkigt dravel tack. Jag har följdaktligen ett problem att lösa, för att citera herr Larsson. Är det någon mer än jag som faktiskt skrattat till lite, mitt i alla dramatik, för att han använder sig av ordet följdaktligen på var och varannan sida?

Svenne banan säger: du skall icke klaga

Hå hå ja ja. Mitt jobb är inte så lyxigt som vissa verkar tro. Man får ont i rumpan av att sitta ner i mindre ergonomisk stol (av trä) i åtta timmar, och att frysa till den grad att fingrarna tappar sin känsel gör sidbläddringen i boken svår. Men visst, det finns absolut de som tjänar mindre på att göra mer*. Jag kanske borde bli en bokrecenserande slussvakt? Jag tippar på att Stieg Larssons Flickan som lekte med elden är läst imorgon, absolut senast onsdag. Jag började idag.

Vi svängde förbi McHell på vägen hem efter jobbet. Det smakade apa och nu har jag halsbränna.


*Jag tänker främst på de som utför arbete de inte trivs med. Själv skulle jag lugnt föredra ett mer produktivt arbete om det var roligt, utvecklande och intressant. Jag menar alltså INTE att det är dåligt i sig att göra mer än att läsa och att hålla koll på en port. Ej heller vill jag förminska min nuvarande arbetsinsats. Tjänsten är underlig, men nödvändig. Och där sitter jag! Om ni har passerkort - kom förbi och säg hej vetja ;)

Veckans avslutning

Woah! Hemkommen efter ett dygn på landet. Min mor hade fölsedagspartaj och kattungarna var keliga, busiga, klättriga (aj aj) och sömniga. Två månader idag, de små liven. Om ytterliggare en kommer Vincent hem. Vi som redan bor här längtar.

På väg hem svängde vi förbi Ica Maxi med tankarna på att fylla en påse. Det blev visst tre. Dessutom lyckades jag kalkylera oss fram till en Ben & Jerry's ;) Såhär va. En kostar 46.90, och eftersom vi hade ett pantkvitto på 24.50 samt 20 kronors rabatt på en Balsamico Granatäpple så fick vi ju glassen gratis! Nästan, typ ;) Och nu är det dags, glass + ostbollar + te/cola + film = vår söndagskväll. God afton på er!

Jag är en liten fågel jag

Min favvo Linda K har köpt sig en sesamkaka enbart i syfte att dokumentera och ställa sig frågan: "vem äter dom?". Om jag vore av den modiga kommentarstypen skulle jag säga: "Jag! Och dom med kokos är ännu godare"

Undulatmat, pah! ;)

Bussen, hallå?

Den som ändå hade körkort och bil. Här går man och blir med lite jobb, och så kan man inte ta sig dit! Med största sannolikhet ska jag börja som slussvakt på DHL nästa vecka, men dessvärre har den här stan den sugigaste kollektivtraffiken ever, så det är med nöd och näppe jag kan ta bussen dit, men hem? Nej det går inte. Jag kommer börja klockan 15, men får ta mig hemifrån halv två. Och så slutar man 23, men ingen buss går hem. Såvida jag inte vill vänta till klockan 6 på morgonen, och njae. När jag hoppade in som vikarie två kvällar förra veckan hade jag turen att ha min truck-kille Jonatan på samma skift som jag, men den här veckan har han jobbat dag. Och förmodligen gör han det nästa vecka också. Min arbetsgivare på bemanningsföretaget sa att dom brukar vara noga med att se till att nya får komma i kontakt med andra anställda, så att man kan samåka. Men det känns jäkligt tråkigt att vara TVUNGEN att vara beroende av en främling. "Hej, om du får sluta tidigare, glöm inte att säga till slussvakten. Jag måste ju åka med dig hem. Snälla glöm inte mig här på stolen!"

Ångestskitfan. Kan det inte bara gå smärtfritt, i alla fall nån gång? Snälla...

Belöning

Jag måste erkänna en grej. Idag skrubbade jag badrumskaklet för första gången sen vi flyttade in den andra januari i år. Jag har rensat golvbrunn, skurat och torkat och klorinat och spritat och såpat badrummet många, många gånger. Men inte skrubbat kaklet. Varför? Därför att jag gått och väntat på den där förgrymmade städarn som vår hyresvärd ska förse oss med eftersom den tidigare hyresgästen inte hade städning på sin meritlista. (Och just kakelskrubbing måste ju va det jobbigaste och tråkigaste när det kommer till städning av badrum.) Men idag fick jag ett ryck och orkade inte med skiten längre, och inte heller orkar jag med den fula kakelbården. Så imorgon ska förhoppningsvis kakelplast inhandlas! Och den måste ju sättas upp på renskurade kakelplattor, så, ja.

Inte nog med att ett skinande rent badrum (som i nuläget luktar mer rengöringsmedel än gott) är belöning nog, här ska nu tas en rejäl långdusch! Jag fick förresten hänga med när min bejb spelade på Peace & Love i lördags, och när vi skulle lämna logen efter giget hittade vi lite presenter. Två "manliga" och två "kvinnliga" necessärer fyllda med hår-relaterade produkter till ett värde att flertalet hundralappar. Jag och Jonatan tog varsin, och goda-dofter-besatt som jag är var det förstås dagens höjdpunkt ;) I karlns necessär fanns ett schampoo och ett vax från American crew, bra shit. Ett märke för män, men jag har i mina ungdoms dagar haft ett neutralt doftande vax från dom. Just det här luktar lite väl mycket grabb, så jag avstår. Men Jonatan får minsann skaffa hår tror jag! I min necessär låg det två stycken flaskor med väldoft från mop :) Shampoo och balsam. Jo man tackar! Men jag nästan hoppas att dom inte är bättre än min senaste kokosfavorit från Herbal essences. Det är en viss skillnad på att betala 30 spänn för en flaska eller närmare 200.

Men nu den där långduschen alltså. Förlåt kära isbjörnar.