tisdag 22 juli 2008

Nostalgi och längtan

Jag kan ju inte stänga ner och låta det förra inlägget vara det senaste. Det går ju inte bara för sig. Nä, något man presterat känns som en bättre godnattsaga. Jag snubblade över bilden ni ser här först, överst, och kände hur det knep till i hjärtat. Och så var jag tvungen att fortsätta, leta lite efter fler av samma sort. Från en gammal tid, kanske inte bättre, men alla bilderna nedan vill jag ändå anta kom ur en positiv stund.


"Pianisten" - ur en bildserie från en session hösten 2005. Bandet hette Coy och finns inte längre. Min Jonatan sitter ihopkurad till höger.

På tal om Coy. Olle the drummer man stiger av scenen. För sista gången i denna konstellation. Sista spelningen alltså. Och inte många visste.


No words necessary.


Happy times.


Jag tackar krypet som anföll hennes hals, denna magiska höstdag.


Allt jag hade när jag år 2003 for till Polen och Auschwitz var en engångskamera. Hem kom jag med makabra intryck och en resväska fylld med billig sprit.





Självporträttets upprättelse.

2 kommentarer:

Anonym sa...

En massa grymma bilder, och ett par lite sorgliga. Du är bra, älskling...

jessica sa...

Mm, underligt hur det kan bli. Och tråkigt, att något så bra då kan bli ganska deppigt nu... Men jag antar att det viktiga är att minnas just hur det kändes DÅ istället.