Oh, sister

Ni skulle se Jonatan. Han kan knappt röra sig i sängen, jag får hålla i glaset så han kan dricka med sugrör. Helt utlämnad. Alldeles nyss försökte vi resa på honom, så att han skulle få gå på toaletten innan jag rusar till Apoteket, istället höll han på att både kräkas och svimma. Så nu ligger han där igen. Jag har gett honom sockervatten, men han behöver äta mat också. Det är inte lite jobbigt att se den man älskar såhär.

Inget jobb för någon idag. Jag kan omöjligen lämna honom ensam där på sängen. Ibland behöver man vårda. Tillreda sockervatten och smörja ryggen som värker något groteskt.

UPDATE: Jomenvisst, han svimmade sittandes på sängkanten när jag smörjde hans rygg med Voltaren. Ruskigt obehagligt. Han föll åt ena sidan, jag försökte hålla något sånär koll på vart han hamnade (lyckades undvika att huvudet föll in i sängbordet, men näsan blev tryckt mot golvlampans fot...) men det var svårt att styra en totalt avslappnad vuxen mans kropp. Det läskigaste var att han inte blundade, fastän han var avsvimmad, utan blinkade snabbt med ögonlocken och innanför rullade ögonen. Lägg därtill lite spasmer i ansiktet och en grönblek hudton. Fy fan. Jag höll på att få panik, men vad hade blivit bättre av det?

Efter dramatiken tvingade jag i honom lite flytande matersättning (han hade inte ätit sen igår kväll, och det här hände vid 15-snåret. Inte bra) och en stund senare tog han sig till soffan och åt kräftsalladen jag köpt med åt honom. Självklart bytte jag ut sparrisen mot purjolök, just the way he likes it.