Jessica goes Ellen?

Alltså, den första tiden jag jobbade på lagret och såg alla (inklusive sambon) köra omkring i sina skjutstativtruckar tyckte jag att det såg fasligt ruskigt ut. Fascinerande, ja, men ruskigt. Försökte tänka på mig i en sån där, och det gick inte så bra. Kan knappt föreställa mig styra något över huvud taget, en cykel kan vara utmaning nog ibland.

Men allt efter som tiden har gått har jag funnit en växande dragning till den där röda makapären. Alltid har det sett och låtit (förlåt mig, alla macho truckförare där ute, jag är förmodligen ensam om detta så ta't lugnt) ganska gulligt. Svisch, svosch, tut tut. Det trycks på spakar(?) och lyfts grejer i en rasande fart. Dessutom, när man sitter på min stol i cirkus åtta timmar och ser fram emot att truckarna, i vilken form de än må anta, ska köra förbi, låta lite i min läsevärld, lär man sig att höra skillnad på olika modeller. Jag vet när höglyftarna (skjutstativtruckarna) är på väg, när softa snubben som städar rullar in med sin motviktstruck, när plockarna kör med siktet inställt på en cigg i rökrummet i mitt hood, och när Jonas kommer farande fram nästan ostoppbar i en dånande fart. Jag är inget fullfjädrat proffs ännu, har ju bara suttit på stolen 16 kvällar, men jag brukar ägna mig åt att gissa vem som kommer härnäst. Oftast har jag rätt, inte bara på truckmodell, utan också på förare. Alla har ju sitt temperament bakom ratten, så att säga.

(Jag låter väldigt obehaglig, jag vet... Men med tanke på att jag också har läst sex stycken böcker så förstår ni att lyssnandet efter truckarna inte är det enda jag gör.)

Det vore ganska fräckt att fixa ett truckkort, om man bara vågade. Dessutom, med den här kvinnan som förebild, vilken grej, vilken truck. Ellen Ripley, henne skulle dom ha på DHL, det säger jag bara. Hon skulle fixa de där 15-liters Champagneflaskorna i ett nafs.