Det ständiga objektet

På Nerikes Allehandas sajt kan man beskåda ett bildspel av Marc Femenia. I någon slags temaserie som handlar om tatueringar har han fotat fyra personer och man kan ju anta att det är tatueringarna som ska vara i centrum. En äldre herre, en yngre, en äldre kvinna, en yngre.

Nu har jag inte lyssnat på ljudfilen, utan bara sett bilderna. Men ändå. Alla bilder fokuserar på tatueringarna, förutom en. Den yngre kvinnan liggar på en soffa iklädd klänning med hög slits. Männen och den äldre kvinnan står rakt upp och ner på samtliga sina bilder, bara sådär. Plain and simple. Det är tyvärr inte konstigt att den 26-åriga Jessicas tatueringar inte är huvudsaken, utan hennes kropp. Hennes blottade spiror, som, ja, inte ens har några tatueringar. Hon är ju en ung kvinna.

Jag försöker inte göra tjejen till nåt offer, hon tycker nog att hon är skithet på bilderna och fotografen var säkert jävligt nöjd där hon låg. Men jag skulle aldrig ställa upp på den där skiten. Varken som modell eller fotograf. I min roll som just fotograf är jag alltid extremt vaksam på vilka signaler en bild kan ge. Vilken symbolism och vilka associationer som skapas. För jag vill tamejfan inte vara med och bidra till en objektifiering kring mitt eget kön, såväl som andras.