Svarta tår(ar)

Idag konstaterade jag nackdelen med att ha en chef man gillar - man får dåligt samvete om man får migrän och inte kan jobba. Mer dåligt samvete än annars alltså.

Så, migrän. Förra hösten var ju helvetisk, från slutet av augusti till typ februari hade jag attack efter attack. Till slut blev det bara bisarrt. Nu ska jag inte göra en Hönapöna av dagen, utan försöka att inte tänka på det. Att vara orolig leder bara till mer smärta. Det är väl just därför mitt huvud rasade idag, som följd av ett antal dagar av stress och oro. Och värme, den här förbannade värmen.

Och jag har lyckats fatta ett beslut. Vad det rör spelar er ingen roll, huvudsaken är att det är gjort. Det är frustrerande att veta att människor (du, jag och alla som vi känner - för att dra det hela till sin yttersta spets) riskerar att bli sårade either way, och att man dessutom beter sig som ett as på vägen. Utan att rå för det.

Nu är det nog bara jag som kan bli ledsen (och chansen finns att det inte ens blir så), och fem myror är faktiskt fler än fyra elefanter, oavsett hur tjock hon är.

Men nu ska jag ta mig till köket och diska, det ser för jävligt ut ska jag säga. Det gör det visserligen överallt här, och tanken på att det inte kommer städas förrän tidigast söndag ger mig ångest. Sen ska tånaglarna bli svarta, ska man på kalas så ska man.