Hushållsfascism och drömrum.

Sambon och jag har lite olika syn på det här med ordning. Jag är egentligen neat freak ut i fingerspetsarna (med en uns lathet, dessvärre) och han tycker väl mest att det är lite trevligt, när det är fint och allt ligger i (en fascistisk...) ordning. Jag menar inte att han är dräggig, absolut inte. Men när det kommer till att rensa sitt skrivbord kan han inte riktigt komma till skott alla gånger. ;)

Vår lägenhet är på kontraktet en tvåa, men planlösningen är sådan att vi kan nyttja den som en trea (precis som min ytterst fina bild visar, he he) och i det som traditionellt används som vardagsrum har vi musikrum/arbetsrum. Alltså, instrument och skrivbord och bokhyllor. Och Jonatans alla papper och strängar och plektrum i en salig röra. ;)

Ett helt eget rum känner jag är något jag är i behov av, efter att ha varit sambo i mer än fem år. Ett rum för mitt skrivbord (drömmen är ett vitt, högblankt som matchar min vita MacBook äckligt bra) en skön fåtölj med tillhörande fotpall, mitt piano, en mysig matta och... Ja, fint som snus vore det. I morse sa jag till min andra hälft att jag såå gärna skulle vilja flytta till en fyra, om vi hade haft den ekonomiska möjligheten. "Jag får ett eget rum! Och du också, där du kan ha så stökigt du vill." Han kontrade dels med att "Men jag tycker om att vara i samma rum som du" och "Jag tror inte på att det skulle få se ut hur som helst där inne..."

Påstående 1 är gulligt. Påstående 2 är förmodligen ganska sant... Men jag drömmer ändå om ett helt eget rum. ;)