Känner mig så dum som jag gör när jag inte har "fattat rätt"...

... och kanske är det därför jag skriver den här lååånga texten om något föga intressant och kanske fyllt av saker som är svåra att förstå. Men jag förstår lite bättre om jag får skriva om det.

Anyhoo...

Här har jag gått omkring i över 10 år och trott att min blodsjukdom heter Hemolytisk Anemi, men det verkar inte vara riktigt sant. Hemolytisk Anemi (blodbrist p.g.a. att de röda blodkropparna bryts ned) räknas förvisso som en blodsjukdom, men är även ett tillstånd som orsakas av flera faktorer, och i mitt fall kallas faktorn Hereditär Sfärocytos. Och som jag har förstått det heter min sjukdom således Hereditär Sfärocytos Hemolytisk Anemi. Eller kanske bara Hereditär Sfärocytos, jag tror att jag får reda ut de här begreppen med min läkare nästa gång. :p

Min ärftliga Hereditära Sfärocytos innebär hursomhelst att de röda blodkropparna (de som transporterar syre) är defekta och detta gör att livslängden hos dom är förkortad. De dör i förtid helt enkelt. Cellerna är sfäriskt formade (istället för skålformade som hos normalt folk) vilket gör att hållbarheten inte alls är att räkna med, och de hamnar snabbare i papperskorgen, a.k.a. mjälten (som är det organ som tar hand om och bryter ned röda blodkroppar). Det är den snabba nedbrytningen av de röda blodkropparna som ger blodbrist, ibland liten, ibland större, och därav den där Hemolytiska Anemin.

Hos friska människor lever de röda blodkropparna i snitt 120 dagar innan de far iväg till sopcontainer Mjälte, men hos - till exempel - mig är den livscykeln avsevärt kortare. Därför får mjälten jobba mer hos en person som har HS, och det är inte ovanligt att den helt enkelt måste opereras bort, då den alltid är lite förstorad och risk för att den ska gå sönder finns.

Om mjälten tas bort tar levern över arbetet med att kassera olämpliga blodkroppar från blodet, men den fungerar även som en del av vårt immunförsvar, och den rollen kan inget annat organ helt ta över... Å andra sidan har jag läst om personer som haft förkylningar hitan och ditan och som har vägrat att gå över (jag känner igen mig, minst sagt), och efter att ha blivit av med sin mjälte aldrig känt sig friskare. Och som sluppit gallstensanfall (ja, sånt som era mormödrar får ibland, såna får även unga kvinnor med HS, och det är en redig smärta kan jag lova). Just nu låter det ju inte helt fel. :p

Äsch. Nu har jag läst så mycket och försökt skriva och reda ut den här smärre härvan som pågår i min kropp, och jag tror faktiskt att jag har blivit lite klokare. Och all heder till dig som orkat läsa och som om vi någonsin ses kanske inte är lika rädd för mina ögonvitor som skiftar i gult - det beror inte på droger utan på sjukdomen. ;)