Brist och kyla

Saker är till synes ovärda och kassa. Det här med att ta plats känns som ett nödvändigt ont just nu. Det spelar tydligen ingen roll hur mycket jag än sliter, jag lyckas ändå till slut med bravaden att sätta mig i skiten. Samma visa, om och om igen. Jag kan aldrig få vara nöjd, det kan aldrig gå vägen fullt ut. Med risk för att låta barnslig; livet mitt är orättvist. Jag försöker ta plats och visa min existens. Jag gör det också. Men sen får jag bara skämmas och vara "den enda" som vet att det jag presterat inte är så jävla åt helvete, egentligen. Stolthet, hallå? Förtjänar inte jag det...? Är det meningen att jag i mitt liv bara ska få vara nöjd över de bagels eller kakor jag bakar? Men det där som "folk" ser då? Det som trycks i 11000 exemplar. Varför anstränga sig om ens arbete ändå inte kommer till sin rätt?

Tidigare idag, eller igår, så att säga, fattade jag kameran i handen och var beslutsam att ta i alla fall ett godtagbart självporträtt i det härliga ljuset. Nedan ser ni resultatet. Dessutom ville jag att Jonatan skulle ta en fejkad bylinebild (platsen och ljuset är inte rätt för att passa i tidningen), och ja, den svartvita skulle jag kunna tänka mig med rätt ljus. Kanske. Det är jag som har "framkallat" samtliga, men känslan skiljer sig avsevärt. Det är något med självporträtt som gör att de utmärker sig... Ofta redigerar jag dom på ett kallare sätt, skulle jag tro. Nåväl.

(Självporträtt)

(foto: Jonatan)

(foto: Jonatan)