Jag mötte Lassie!

Fredag kväll. Tacomiddag hos bror Peter och hans lovely sambo Lina. Grattis i efterskott, big brother! Den inlagda chilifrukten brände, först min systers mun, sen min. Tiden gick, samtal avverkades, det luktade gott i badrummet av fransk vanilj. Peter, hållandes en öl i ena handen, vänder sig mot vår systers sambo och säger "Gissa vem som kom in på jobbet häromnatten? En riktig kändis, amerikan, i 60-årsåldern..." Den första som ploppade upp i mitt huvud var min all time favourite Bobban, men att han skulle hoppa in på Statoil vid Eurostop är väl inte så sannolikt, hans Stockholmsvisit till trots? Jocke, systers karl utbrister dock just Bob Dylan, och Peter ger tummen upp. Jag ger ifrån mig ett okontrollerat skrik rakt ut över middagsbordet (mamma tror att något hemskt har hänt), förstår inte vad som just bekräftades. "Va, är du seriös?! Bob Dylan?! På ditt jobb?! Vaaa?!"

Ett tjugotal livvakter följde med den gamle guden in på bensinmacken. De köpte korv, smaskade, lånade toaletten, och Bobban himself traskade runt med mössan nerdragen mot ögonen. Men visst var det han alltid.

Jag kunde inte sluta le likt en fjortonåring på "Idol"-konsert, och mina ögon tårades. Jag tänkte på skivorna jag har, på min absoluta favoritlåt - Hurricane - som jag har inramad i hallen, och jag tänkte på det faktum att jag aldrig sett honom live on stage. Det spelar ingen roll om han har blivit gaggig på äldre dar, Bobban är ändå Bobban. Och Desire kommer alltid förbli min favoritskiva. Den står för saker hos mig själv som jag inte kan förklara, och den presenterades för mig i en svår tid i mitt liv. Desire är styrka och hopp. And no one talks bad 'bout my Bob.