Sing to the death rattle

Det är sent. Ute är det mörkt och kallt. Vi såg ett par söta harar när vi gick ut för att hämta vår tvätt. Tvätten som behöver bli upphängd, hujedamej. En av de tråkigaste sysslor som finns. Att hänga tvätt och att dammsuga, nej tack. Att vika tvätten kan däremot vara ren och skär terapi. Eller iaf en utloppskanal för min perfektionism. Men, som både Jonatan och vänner som sett mina sämre sidor vet, kan jag vara grymt seg på att ta tag i det. Vika och lägga undan tvätten alltså. Men ibland liknar det det där med att torka köksbänken. Om tillfället är rätt, kan jag stå där och torka, torka, torka. Inte av eget påhittat ologiskt tvång (som med en del annat i mitt liv...), utan för att jag finner en tillfredställelse i att köksbänken eller handdukarna är perfekta. (Och kom inte med något snack om att jag inte kan vara radikalfeminist för att jag föredrar renhet och ordning framför sluskighet och kaos... Den bakomliggande orsaken till det tåls iaf att tänkas på. Av mig.)

Och vart ville jag komma med det här då? Just nu är jag lite för trött för att orka leta efter tråden.

Kattmatslukt sprider sig till min näsa. Kanin? På något sätt känns det bisarrt att ge katten kött, samtidigt som man vet hur naturligt det ändå är. Savannens lejon fäller skenande gaseller, till vår ger vi en mald kanin på burk.