Upp med tuppen, pigg som en mört

Blev så inspirerad av Idas storstädning och tillhörande stortvätt i slutet av veckan som gått, så imorse tvättade jag de där fula tröjorna som hamnat längst ner i tvättkorgen och som man helst vill glömma. Den kraftigaste sparken i min ända var ändå det foruminlägg jag läste häromsistens angående skadedjur. Pälsängrar, jag säger då det. Vi har haft att göra med deras små äckliga larver tidigare, och aldrig mer, säger jag. Dom gillar ylle, och i vår förra lägenhet hade jag en yllehalsduk och ett par yllesockor i en klädkammare. De var, uppriktigt sagt, invaderade av de där äcklen. De gillar tyg i allmänhet, och smutsiga sådana i synnerhet.

Har fortfarande två par träningsbyxor av det prassliga slaget i en plastpåse i tvättkorgen som har legat där i över ett år (jag vet, jag är hemsk). De har en massa färg på sig sedan vi (eller snarare: jag) målade om förra lägenheten. Varför slänger jag inte bara skiten? Eller tvättar dom och lägger in dom i garderoben? Jag är bra på dölja saker. Syns inte skiten, existerar den inte.

Och både jag och du, kära läsare, vet ju att så inte är fallet.

För övrigt (eller inte för övrigt, det här är både viktigt och bra) har jag nu tagit tag i min träning på allvar. I söndags fick jag Jonatan till att bära upp min motionscykel av det aningens mindre morderna slaget (ändock finns en display som visar såväl hastighet som kaloriförbrukning, hur precis den än må vara), och tung som sjutton. Jag har varit väldigt duktig och cyklat ordentligt så fort karln lämnat hemmet (nej, jag kan inte träna bland folk, jag är skolgymnastikskadad) och denna dag har inte varit ett undantag. Som gammal tävlingscyklist har Jonatan gett mig en del bra tips som jag ger mig på med hjärta och smärta. Jag måste ju dock erkänna att jag inte riktigt klarar teknikerna fullt ut, men jag är på väg.

Det känns så jäkla bra det här. Och jag känner att jag gör det av rätt anledning. Jag vill inte gå ner i vikt för att sommaren närmar sig, och för att jag vill "komma i bikinin och slippa skämmas på stranden", utan för att jag är övertygad om att en rejäl gnutta regelbunden motion bara kan göra mitt liv bättre. Att jag däremot får dåligt samvete när jag äter lunch bestående av kokta grönsaker och några köttbullar efter "passet"... Jag vet inte, kanske känner jag mig som en fuskare, fastän jag så väl vet att mat är något man måste ha? Men jag och mat har å andra sidan alltid haft en komplicerad relation.

Slå bort negativa tankar.

Snart vankas en promenad (ensam, eller med sällskap?) till någon Ica-butik. Ute är himlen både blå och röd. Lite som man kan beskriva Mona Sahlin.